Gammal kärlek rostar aldrig

En gång för många år sedan köpte jag en orange, stickad klänning med solrosor på. Det var – och är än idag – ett högst oväntat klädval av mig. Jag måste ha varit runt 35 när jag köpte den och inte ens på den tiden var det riktigt min stil. Den var lite för tajt. Lite för mycket. Men också så fräck att jag bara måste ha den.

Jag tror att jag använde den en gång, men minns inte i vilket sammanhang. Sedan blev den hängande i garderoben. Vid ett tillfälle, då klänningen redan varit min i många år, lånade ena dottern den i samband med att hon skulle medverka i en föreställning på sin skola. Den kvällen fick klänningen ett nytt skimmer över sig eftersom flickebarnet sprayat sitt hår med glitter. En del av detta glitter nästlade sig in i klänningens trådar och finns kvar där för tid och evighet.

Klänningen flyttade med från villa till gård och från gård till lägenhet. Den flyttades upp på vinden och bodde där ganska många år, undanhängd i en garderob. Jag har åtskilliga gånger, då jag varit på vinden i andra ärenden, tagit ut klänningen från garderoben, klappat den och sedan, efter att i någon minut ha övervägt om det kanske är dags att låta den gå hädan, hängt in den i garderoben igen. Den är ju fortfarande så tuff med sin orange färg – och så dessa solrosor som sitter fast med tryckknappar. Bara det!

klänning
Här är den. Mer speciell i verkligheten än på bilden.

I somras var vi bjudna på 60-årsfest. Festens klädtema var excentricitet; ”ta på er det ni alltid velat gå på fest i men inte hittat rätt tillfälle för”. Äntligen! Det var nu det skulle ske! Den lilla orange med sina soliga blommor skulle få komma ut i ljuset igen och dessutom med ett extra stänk av glitter! Jag ålade mig in i den, i mitt tycke, numera mycket korta klänningen, maken bedyrade att jag var vacker som en dag och att jag inte alls gjorde bort mig och så gled vi iväg, ut i sommarnatten.

Klänningen väckte viss uppmärksamhet. Den blev älskad. En festdeltagare undrade, flera gånger, om jag inte kunde tänka mig att sälja den och när svaret var nej, avkrävde hon mig ett löfte att, om jag skulle ändra mig, inte sälja den till någon annan än just henne. Jag har lagt löftet på minnet, men känner starkt att det inte är aktuellt att infria det. Numera hänger för övrigt klänningen bland mina vanliga kläder och har alltså inte förpassats upp på vinden igen.

Visserligen har klänningen och jag helt olika temperament och inte har vi samma stil heller. Men kanske är det just därför jag tycker så mycket om den. Det är på samma sätt som med så många andra relationer; den som utmanar är intressant.

 

 

5 reaktioner på ”Gammal kärlek rostar aldrig

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s