Pia var min första riktiga bästis och vi lekte ofta och gärna med varandra. Sedan kom katastrofen. Pia och hennes familj skulle flytta. När flyttlasset gick upphörde också vår vänskap. Det som inte klarade cykelavstånd, var inte möjligt att hålla vid liv.

Det kom nya vänner och nya bästisar. En av dessa är en riktig ”gammelbästis” och den vänskapen kommer inte att upphöra eller försvinna ut i tomma intet förrän någon av oss dör. Våra liv har sina egna spår, men är också sammanflätade med starka rötter. Sådan vänskap är guld värd för man behöver inte förklara så mycket för varandra. Man vet. Man förstår. Och förstår man inte så respekterar man.

I takt med att jag har blivit äldre, har jag också insett att det där med ålder är totalt ointressant när det gäller vänskap. Vänner blir man för att tycke har uppstått, för att man har gemensamma intressen, för att man har samma humor, samma livssyn – eller inte. Ibland är det just de egenskaper som inte påminner om en själv som gör att man blir vänner. Den ene rusar iväg som en Duracellkanin, medan den andre lunkar på. Den ene gör karriär medan den andre trivs bäst på samma trygga arbetsplats, den ene är social och utåtriktad medan den andre gillar hemmamys. Vänskap uppstår ändå, eller tack vare, och då spelar heller inte ålder någon som helst roll.

Men vänskap sköter inte sig själv, utan man får anstränga sig lite för att hålla den vid god vigör. Det där är jag inte alldeles bra på och därför är jag glad för sociala medier som Facebook och Instagram där jag kan vinka, gilla, kommentera och visa att jag fortfarande bryr mig om trots att jag är tämligen usel på att i övrigt hålla kontakten. Men egentligen är det en något klen ursäkt för ett lite trött och kanske rentav slappt beteende från min sida.

I det senaste numret av M-Magasin (Eva Nyqvist, ”-Hallå, var är festen?”, 2018:15) läser jag att vi över 55 umgås mer sällan med våra vänner i dag jämfört med när vi var yngre. Förklaringarna – eller teorierna – till varför det har blivit så är flera: Vi jobbar mer och längre upp i åldrarna (själv funderar jag, än så länge, på att jobba till 67 års ålder), vi ägnar oss mer åt sociala medier (se på mig), vi är i högre grad någon form av serviceinstans till våra vuxna barn och barnbarn (gå ut med hunden, snickra en veranda, hämta på dagis, passa sjukt barn, passa friskt barn), vi tar mer ansvar för våra gamla föräldrar (många från andra kulturer tycker dock att vi är fruktansvärt dåliga på just det) och vi ägnar oss mer åt vårt eget välbefinnande (löpning, yoga, resor, segling …).

Det kan bli ett tajt schema, så hur ska man då hinna med att umgås med vännerna också? M-Magasin ger oss råd och jag nämner endast det som jag anser vara det bästa och som jag i någon mån ska försöka praktisera lite oftare: ”Just do it!”. Strunta i att du är trött, planera inte värsta middagen och negligera dammtussarna. Bjud hem bara. Eller gå ut. Men gör något.