Gammelbästisar och andra är värda att anstränga sig för

Pia var min första riktiga bästis och vi lekte ofta och gärna med varandra. Sedan kom katastrofen. Pia och hennes familj skulle flytta. När flyttlasset gick upphörde också vår vänskap. Det som inte klarade cykelavstånd, var inte möjligt att hålla vid liv.

Det kom nya vänner och nya bästisar. En av dessa är en riktig ”gammelbästis” och den vänskapen kommer inte att upphöra eller försvinna ut i tomma intet förrän någon av oss dör. Våra liv har sina egna spår, men är också sammanflätade med starka rötter. Sådan vänskap är guld värd för man behöver inte förklara så mycket för varandra. Man vet. Man förstår. Och förstår man inte så respekterar man.

Olika
Ibland är det olikheterna som gör vänskapen.

I takt med att jag har blivit äldre, har jag också insett att det där med ålder är totalt ointressant när det gäller vänskap. Vänner blir man för att tycke har uppstått, för att man har gemensamma intressen, för att man har samma humor, samma livssyn – eller inte. Ibland är det just de egenskaper som inte påminner om en själv som gör att man blir vänner. Den ene rusar iväg som en Duracellkanin, medan den andre lunkar på. Den ene gör karriär medan den andre trivs bäst på samma trygga arbetsplats, den ene är social och utåtriktad medan den andre gillar hemmamys. Vänskap uppstår ändå, eller tack vare, och då spelar heller inte ålder någon som helst roll.

Men vänskap sköter inte sig själv, utan man får anstränga sig lite för att hålla den vid god vigör. Det där är jag inte alldeles bra på och därför är jag glad för sociala medier som Facebook och Instagram där jag kan vinka, gilla, kommentera och visa att jag fortfarande bryr mig om trots att jag är tämligen usel på att i övrigt hålla kontakten. Men egentligen är det en något klen ursäkt för ett lite trött och kanske rentav slappt beteende från min sida.

BFF
Är detta blivande BFF – Best friends forever?

I det senaste numret av M-Magasin (Eva Nyqvist, ”-Hallå, var är festen?”, 2018:15) läser jag att vi över 55 umgås mer sällan med våra vänner i dag jämfört med när vi var yngre. Förklaringarna – eller teorierna – till varför det har blivit så är flera: Vi jobbar mer och längre upp i åldrarna (själv funderar jag, än så länge, på att jobba till 67 års ålder), vi ägnar oss mer åt sociala medier (se på mig), vi är i högre grad någon form av serviceinstans till våra vuxna barn och barnbarn (gå ut med hunden, snickra en veranda, hämta på dagis, passa sjukt barn, passa friskt barn), vi tar mer ansvar för våra gamla föräldrar (många från andra kulturer tycker dock att vi är fruktansvärt dåliga på just det) och vi ägnar oss mer åt vårt eget välbefinnande (löpning, yoga, resor, segling …).

Det kan bli ett tajt schema, så hur ska man då hinna med att umgås med vännerna också? M-Magasin ger oss råd och jag nämner endast det som jag anser vara det bästa och som jag i någon mån ska försöka praktisera lite oftare: ”Just do it!”. Strunta i att du är trött, planera inte värsta middagen och negligera dammtussarna. Bjud hem bara. Eller gå ut. Men gör något.

 

 

5 reaktioner på ”Gammelbästisar och andra är värda att anstränga sig för

  1. Vänskap är spännande! Särskilt den där från ungdomen som du skriver om, de där människorna som man inte sett på åratal och när de dyker upp är det som om vi sågs igår. Och det alldeles utan ansträngning från någons sida.
    Men visst ändras allt, som du skriver så är livet ganska fullt upp och att ”odla” vänskap finns det inte riktigt tid för. Lite synd!

    Liked by 1 person

    1. Jag läste en intressant artikel i dagens morgontidning om en forskare som delar in vänskap i tre kategorier: intima vänner (som du kan prata om allt med), nyttovänner (som t ex kan hjälpa dig när du flyttar) och nöjesvänner (som du går ut och dansar med t ex). För egen del gör/har jag inte den indelningen utan menar att en vän är en vän – i alla lägen. Däremot står vissa vänner en närmare än andra.

      Liked by 1 person

      1. Jag håller med dig – en vän är en vän och man kan göra både det ena och det andra tillsammans. Men visst, vissa intressen delar man med några vissa med andra och då blir det väl lätt att man umgås utifrån det. Men i stort – en vän är en vän 🙂

        Liked by 1 person

  2. Tycker att vi förlorar fokus på medmänniskor och social kontakt (alltså ”i verkligheten”) mer och mer. Hur kan egentligen träning vara viktigare än att träffa en människa? Varför upprätthåller vi inte kontakt när det idag finns så många sätt att göra det på? Avstånd har betydelse även i vår digitala tid, det märker jag som flyttat utomlands. Och jag tror att det är väldigt få som har en vän eller vänner genom hela livet utan jag tror mer på att vi går in och ut i varandras liv. Det händer saker som gör att man skiljs, t ex nytt jobb på annan ort, att få barn, och istället möter man nya människor, får nya vänner.
    Det enda vi vet är att vi blir alltmer ensamma ju äldre vi blir eftersom det kommer en tid då människor börjar falla ifrån.

    Liked by 1 person

    1. Ja, rent generellt är vi dåliga på att hålla liv i vänskaper, tycker jag. Trist att höra att inte heller det digitala tidevarvet tycks göra det lättare. Jag håller helt med om att vi går in och ut ur vänskaper genom åren. Vi växer, utvecklas och förändras. Och vissa består. Men en förutsättning för vänskap är nog att vi är öppna och genuint nyfikna på nya bekantskaper/presumtiva vänner och att vi lägger ner lite tid och jobb på dem. Och visst lär vi förlora vänner i livets slutskede. Eller så är det våra vänner som förlorar oss…

      Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s