Nu har vi gjort det. Julpyntat. Resultatet blev i huvudsak estetiskt och till viss del smaklöst. Jag tror att det sistnämnda antingen kan ses som en slags eftergift åt barnbarnen, eller som en utflippning från vår sida. Troligen både och.

Jag tycker om det som är vackert, stilrent och utan krusiduller. Volanger på kläder är inget jag kan tänka mig. Inte en massa knytrosetter och sådant trams heller. Endast en solrosklänning får mig att frångå mina principer (Gammal kärlek rostar aldrig). Med tanke på den strama stilen i övrigt är det ju lite konstigt att vackra julstjärnor i fönstren, elljusstakar med rena linjer och levande ljus får sällskap av grisar i röd hatt, flygande kor och färgstörda snögubbar.

Grisen och kon kommer från Düsseldorf. För några år sedan och i väntan på ena dottern (hon som inte heller är så julig av sig) gled maken och jag in i en jultingeltangelaffär och kom helt överraskande ut med de två mycket glittriga bondgårdsdjuren (ej hemslöjd, ej handcraft, nothing). Dottern blev inte imponerad, kan sägas. Vi skyllde inköpet på barnbarnet. ”Tänk vad trevligt för henne att titta på! Åh, vad glad hon ska bli!” Sedan dess har de två anskrämliga lantdjuren hängt med.

Den svårt färgstörda snögubben köpte vi idag och gick då även loss på en jultomte som är upplyst inifrån och en annan snögubbe som … ja, han bara är. Vi var och handlade mat och så stod de där. Helt plötsligt. De är gjorda av äkta plast och drivs med batterier. Det är inget vare sig estetiskt, stilrent eller behagfullt med dem. Men barnbarnen kommer att gilla dem. Helt säkert. Och inte minst i juletid vill vi glädja andra, eller hur?

Och kanske, kanske har vi lite roligt själva också …