Jag sitter i en av gymmets alla maskiner och pustar ut. Man ska, har jag fått lära mig, ta en kort paus efter varje övning för att ladda om inför nästa omgång. Det är då, under denna vilostund, som min blick faller på den äldre mannen med skohornet. Det är ett blått skohorn i en udda längd och detta horn lånar han nu ut till en annan man som just ska ta på sig skorna. De byter några ord och jag förstår att det är det som är själva poängen med skohornet.

Ett skohorn kan leda till ett möte. Ett möte som innefattar en kort konversation med en medmänniska och kanske är det, det enda samtalet den dagen. För det är, som bekant, inte alla som har någon att vardagsprata med.

Flera anledningar

Just skohornsmannen har jag reflekterat över redan tidigare. Han är lite till åren kommen, rör sig försiktigt och ser fysiskt instabil ut. Men han tränar regelbundet och efter sin förmåga, vilket säkert gör honom mycket gott. Mitt intryck är att dessa träningstillfällen är viktiga för honom även av en annan anledning; han ingår i en gemenskap, ett sammanhang. Jag kan naturligtvis ha helt fel, men jag anar att han är en ganska ensam människa.

Puts väck

Då kan ett skohorn komma väl till pass. Detta skohorn har mannen tagit med sig hemifrån, vilket är fullt förståeligt. Sedan ett par veckor tillbaka är nämligen de två långskaftade skohorn som hängde på gymmets skohylla puts väck. Jag har saknat dem, för det är ju smidigt och bekvämt att ta på sig skorna med hjälp av ett skohorn.

Mannen dröjer sig kvar lite vid skohyllan sedan han tagit på sig sina skor. Det är som om han inte vill gå hem riktigt än. Han växlar några ord med en av instruktörerna som sitter i soffgruppen och fikar. Det är för övrigt en annan observation jag har gjort, att instruktörerna fyller en viktig funktion som ”småpratare” för dem som behöver det.

En inbjudan

Så kommer en annan och färdigtränad man för att ta på sig ytterskorna och vips – det blå skohornet i udda längd sträcks omedelbart fram i ett generöst erbjudande. Den något yngre och raskare mannen tar emot erbjudandet med ett leende och jag ser att herrarna växlar några ord. Sen lämnas skohornet tillbaka till ägaren och samtalet är slut. Den yngre mannen raskar ut och vidare till väntande uppgifter. Den äldre mannen står tyst kvar en liten stund och börjar sedan långsamt röra sig mot utgången. Skohornet har han i ett stadigt grepp i högra handen.

Om vi synkar en dag vid skohyllan och han erbjuder mig att låna det blå skohornet i udda längd, ska jag tacka ja. För det är inte bara ett skohorn, det är även en inbjudan till samtal.