Min världsbild har krackelerat

Ingenting är längre som förut. När slutade förut att vara, i stort sett, detsamma som nu? Var det när klimathotet på allvar började krypa in i medvetandet? Eller var det 2020 när pandemin slog till och alla medmänniskor plötsligt blev potentiella smittspridare? Eller är det nu 2022 när en liten, men maktfullkomlig, man vill diktera villkoren för allt och alla? Det jag vet med säkerhet är att min världsbild har krackelerat.

Flerfamiljshus och villor. En ukrainsk flagga. Min världsbild har krackelerat.

Jag vaknar denna söndagsmorgon och ser genom fönstret hur den ukrainska flaggan vajar i vinden på andra sidan ”stora vägen”. Den fanns inte där i går och att den nu är hissad gör mig glad, men fyller mig också med farhågor. Har det under natten hänt något ännu mer katastrofalt, än det redan har gjort de senaste dygnen, i Ukraina?

Inget tålamod

Jag inleder dagens nyhetsläsande. Jag har inte längre tålamod med andra nyheter än dem som handlar om Ukraina. Det har varit så sedan Ryssland inledde sin invasion den 24 februari. Vad har vi lärt oss efter två år med pandemin? Ointressant. Nils van der Poel avslutar sin karriär med flaggan i topp. Jo, jag förstår att han är en fantastisk idrottsman, men ärligt talat bryr jag mig inte. Varning för gräsbränder, säger SMHI. Jaja. Inflation, räntehöjningar och vad ska hända med bostadspriserna? Spelar det någon roll? Egentligen?

Bortom horisonten

Någon av de första dagarna i mars lyssnade jag på ett radioprogram om hur man kan hantera sin oro kring invasionen i Ukraina. Jag promenerade och lyssnade. Lyssnade och promenerade. Östersjön låg blank och lugn och jag försökte förstå och föreställa mig det som pågår där bortom horisonten. Nu har ännu en vecka gått (drygt) och under den tiden har stor ödeläggelse skett, så många tragedier har drabbat så många och framför allt kvinnor och barn flyr landet. Om de kan.

Inte självklart längre

I radioprogrammet rekommenderade en psykolog att man inte ska ta del av nyheterna precis hela tiden. Det är förstås ett klokt råd. Jag inser det. Det finns ett jobb att sköta och sådant att planera och göra. Så jag pysslar även med det vardagliga; går till optikern, tvättar, städar, bokar biljetter till en musikal i Stockholm i höst, diskuterar en resa med maken, besöker tandläkaren, tränar… Sen läser jag nyheterna. Lyssnar på nyheterna. Tittar på nyheterna. Och jag tänker att jag lever ett vanligt och behagligt liv, men hur länge? Kanske kommer inte de där planerna att kunna förverkligas?

För där, i bakhuvudet, finns hela tiden den nya tanke som min krackelerade världsbild har fört med sig: Livet, som jag kände det, är inte så självklart längre.

Kommentera