I höstas bokade jag in mig på ett yogapass för första gången. Tanken hade legat och grott länge. Tidigare tänkte jag att yoga skulle vara ett bra komplement till löpningen. Sedan slutade jag springa, men med en kropp som med åldern och allt stillasittande under pandemin blivit allt osmidigare, tänkte jag att yoga kunde hjälpa till att bromsa den negativa spiralen. Så numera ägnas en timme varje söndag åt yoga, andning, stillhet – och en förvånad kropp.

Det finns många olika typer av yoga och den jag ägnar mig åt heter yinyoga. Den är mycket stillsam och innehåller inga hopp och skutt över huvud taget. Istället stannar man i olika positioner x antal minuter och stretchar olika kroppsdelar. Andningen är i fokus och både kropp och sinne ska komma till ro. Det låter enklare än vad det är och ett pass är en synnerligen intressant upplevelse – på flera sätt.

Som en gisten dörr

Den första gången visade mig att jag har en höger – och en vänstersida. Ja, det är ju inte så att jag inte visste det redan, men nu blev det mycket tydligt. Vänster sida av kroppen är betydligt mer samarbetsvillig än den högra, särskilt när vi talar om höfterna. Denna insikt upptog det mesta av min tankevärld det första passet. Det smärtade och gnisslade som när man med våld försöker bända upp en gammal gisten dörr. Samtidigt sneglade jag lite på övriga deltagare som alla – naturligtvis – verkade vara betydligt smidigare än vad jag var.

Det ska framhållas att instruktören alltid mycket noga påpekar att det inte ska göra ont, d v s att man ska sluta bända och bråka med sin lekamen när det gör ont. Jag lyssnade inte så noga på det där till en början. Förrän jag fick kramp i benet.

De fysiska tillkortakommandena var alltså smärtsamma, såväl fysiskt som psykiskt, de första gångerna. Men sakta, sakta har även den högra sidan fattat (och med visst bistånd av en naprapat) att den ska samspela med vänster höft/sida. Numera tycker jag att det går riktigt bra och inte är det smärtsamt heller – åtminstone inte så ofta. Vi börjar jobba ihop oss till ett team som har ett gemensamt mål, kroppen och jag.

Det gula klotet

Det har skett en tillvänjning även på ett annat plan under yogapassen. Jag har vant mig vid att det under passets gång talas om röda och gula klot i bröstkorg och mage, att förlåta mig själv, att släppa taget om sådant som stressat eller oroat mig under den gångna veckan (eller hela livet) och att bli vän med mig själv. De första gångerna kände jag skrattet bubbla upp inom mig: Vad f-n är detta för mumbo jumbo? Efter ett pass frågade jag min träningskompis om han möjligen hade sett det gula klotet och om det i så fall flög iväg ut ur hans bröstkorg. Det hade han inte. Det kändes ändå bra att vara två om att inte ha förmått gå ”all in” i detta. Eller vad det nu berodde på.

Numera har jag vant mig vid detta prat och tänker att det kanske inte är så stor skillnad jämfört med om man pratar med en psykolog eller en terapeut? Jo, de färgglada kloten förekommer sannolikt inte i de sammanhangen, men att förlåta sig själv? Att bli vän med sig själv? Att släppa taget om gamla oförätter? Att vila i sig själv?

Kropp och tankar vaknar

En mening från dagen yogapass är: ”Mitt hem finns där mitt hjärta är”. Jag, som fortfarande har lite svårt att få stopp på tankecentrifugen och funderingar om vad jag ska göra sen, imorgon eller på onsdag, under pågående yogapass, stannade upp vid den tanken. Jo, men det är ju rimligt och det betyder att mitt ”hem” kan finnas på flera olika platser. Platser där jag trivs, platser med människor som jag väljer – och som väljer mig – av fri vilja. Sedan började jag fundera på flyktingar och deras hem och hjärtan. Vad gör den livsnödvändiga flykten med dem? Lämnar de inte endast sina hem, släktingar, vänner och hela tillvaro när de flyr, utan går även en bit av hjärtat för alltid förlorad?

Så ja, yogapassen väcker både kropp och tankar.