Vi delar trappuppgång, våningsplan och väggar. Mitt golv är ditt tak och det jag gör kan påverka dig och vice versa. Men fastän vi har en hel del gemensamt, pratar vi inte särskilt ofta – om alls – med varandra. Jag passerar dig och du mig, men vi håller behörigt avstånd. De flesta av oss vill inte komma för nära. För vem är du – och vem är jag? Är du en schysst granne eller en jobbig typ?

Själv tillhör jag förstås kategorin god granne. Ni vet den där som alltid hälsar vänligt, som aldrig festar orimligt högljutt eller borrar i väggarna klockan 06.00 en söndagmorgon. Jag är hänsynsfull och förväntar mig att alla andra också ska vara det. Därför blir jag en surtant när grannar gör något som jag tycker är olämpligt för den gemensamma trevnaden.

Beteenden som triggar

Beteenden som triggar min surtant är:

• Läckande matavfallspåsar som droppar i trappor och hiss.
• Kiss i hissen (hund, barn eller vuxen är egalt) och om gärningsman eller vårdnadshavare inte åtgärdar det blöta.
• Kaos i soprummet, trots att pedagogiska skyltar talar om hur sortering av hushållsavfall ska gå till Och nej, soprummet är ingen plats för uttjänta dammsugare och mikrovågsugnar.
• Att min fina cykel, säkert av misstag, välts omkull i cykelskjulet och den skyldige inte bemödar sig om att resa den igen.
• Fimpar som slängs precis utanför porten.

Ordet granne betyder att bo nära varandra. Synonymer är nabo och närmastboende. Det är ganska fina ord, tycker jag. Men ska god grannsämja uppstå och stämningen bli lika gemytlig som orden låter, måste man dansa något så när i takt (och ton). När vi flyttade in i det hyreshus vi bor i nu, fick vi en pärm med information, tips och lite annat. I den står bland annat att man, för allas trevnad, bör hälsa på sina grannar. Jag tyckte att det var lite larvigt och barnsligt att skriva det på våra näsor.

Så wild and crazy

Larvigt eller inte så praktiserar jag rådet dagligen och hälsar på alla jag möter i trappan, hissen, soprummet eller utanför porten. ”Hej, hej” säger jag och låter (tror jag) allmänt pigg och munter. I princip alla hälsar tillbaka, en del glatt och hjärtligt, andra med en viss förvåning över att ha blivit tilltalade så wild and crazy. Några enstaka tittar bort, låtsas vara döva eller slår ner blicken och mumlar ovilligt något ohörbart. De har kanske inte läst i pärmen än.

En kopp kaffe

En del grannar uppstår det trevliga samtal med och då känner jag att ”ja, men du skulle ju kunna hänga med in till mig för ett glas vin eller en kopp kaffe”. Detta har jag dock inte förmått mig att uttala högt än. Men en kandidat till en sådan inbjudan är den trevliga dam som tagit hand om en omplaceringshund. Vi har alltid något att prata om. Eller varför inte han som gick i pension vid 67, gillar formel 1 och som man både kan skoja och prata om allvarligare saker med? För att inte prata om den närmsta grannen som det flyter på så bra med.

I huset finns även de små hyresgästerna. De som sätter sina jordiga fingrar på hissväggarna och åker upp och ner ett antal gånger bara för att det är så kul. De som busar och leker på gården så att alla förutfattade meningar om att dagens barn bara sitter med en Ipad i handen kommer på skam. En del är kaxiga som bara den och andra blyga som violer.

Ett samhälle i miniatyr

I den tombola som ett flerfamiljshus är, får man acceptera att det finns olika lotter och öden. Huset är som samhället i miniatyr med invånare som har olika behov, förutsättningar och livsvillkor. Det kräver respekt, acceptans och fördragsamhet. Men oavsett det, borde alla kunna lära sig att hantera läckande matavfallspåsar på ett fullgott sätt!