Ta inte min promenad ifrån mig!

Förr i tiden promenerade man till jobbet – eller så tog man cykeln. En del tog sig rent av en löptur till arbetet. Nu är det slut med det. Nu heter det att man transporttränar. Jag vet, man slår sig för pannan. Ibland ska saker och ting konstras till och få nya namn bara för att skapa ett nytt skimmer kring en gammal och beprövad metod. Jag säger bara en sak: Ta inte min promenad ifrån mig!

Jag är kanske långt efter min tid, men jag stötte på ordet transportträna för första gången i dag. Det var en artikel om hur bra det är att promenera som tilldrog sig min uppmärksamhet och vips dök ordet transportträna upp. Ta inte bilen till livsmedelsaffären! Gå dit och promenera sedan hem med de astunga kassarna i händerna. Kassarna fungerar som vikter och tänk vad stark du blir! Och sur, skulle jag vilja tillägga. Varför ska man, för att låna Ebba Busch kända formulering, ”med berått mod” göra något så dumt? Jag har provat och det är inte att rekommendera. Det gör ont i armarna flera dagar efteråt och de blir minst tre centimeter längre. Nej, en liten kasse är väl okej att promenera med, men inte hela veckohandlingen.

Kvinna vandrar i sommargrön skog. Ta inte min promenad ifrån mig.
Detta är icke en transportträning. Detta är en promenad.

Varför kan det inte ostört få fortsätta heta att man promenerar, alternativt cyklar eller springer, till jobbet? Alla fattar ju vad det är man har gjort då. Men tänk själv om en intet ont anande kollega frågar hur du tar dig till jobbet och du svarar ”jag transporttränar” – det är ju skämskudden fram direkt. Nej, jag håller fast vid det gamla: Jag cyklar till jobbet. Det har hänt någon enstaka gång att jag har gått. Ibland tar jag bilen (särskilt sedan jag flyttade, men till våren ska cykeln fram igen). Här transporttränas inte!

Gula cyklar i långa rader, En pojke och en kvinna på väg mot cyklarna. Sommar. Ta inte min promenad ifrån mig.
Cykla är att cykla.

Om det är en slump eller inte kan jag inte svara på, men idag läste jag även en annan artikel om något som jag heller inte har hört talas om tidigare: Slowathon. Uppmärksamma läsare gör en koppling till maraton och tänker, helt riktigt, att Slowathon nog är tvärtom. Slowathon är ett dansprojekt och koreografen och dansaren Mira Mutka berättar i artikeln om detta att gå långsamt (mycket långsamt) och att dra ner tempot rejält.

Att dra ner tempot tycker jag är en helt rimlig tanke. Men så kommer haken med Slowathon; man ska inte bara gå långsamt utan man ska även företa denna promenad inom ett begränsat område och enligt en matematisk struktur. Enligt artikeln har det att göra med en talföljd som benämns Lucastal. Fråga mig inte vad det är för jag har ingen aning och känner ärligt talat ingen längtan efter att ta reda på det heller. Men så är jag ju inte en del av dansprojektet heller.

Vass i strandmiljö.
Att njuta av naturen och låta tankarna vandra fritt är det bästa med promenader.

Nej, jag vill röra mig fritt och efter eget huvud. Promenera dit jag vill och på det sätt som jag tycker är motiverat. Ibland promenerar jag i rask takt. Ibland flanerar jag och understundom ger mig iväg på en vandring. Cyklar gör jag med glädje och jag springer gärna en runda också. Men transporttränar gör jag icke! Slowathon är jag inte heller sugen på att ägna mig åt. Jag vill inte ägna mina promenader, vare sig långsamma eller raska sådana, åt räkning. Då ska tankarna flöda fritt, utan begränsningar. Så kapa inte min promenad i ett försök att ”hotta upp” den. En promenad är en promenad. Det räcker gott och väl.

3 thoughts on “Ta inte min promenad ifrån mig!

Kommentera