Veckodagar tycks försvinna

Måndag. Fredag. Lördag och söndag. Det är de fyra veckodagar jag numera är helt medveten om och som jag på riktigt upplever att de finns. Andra veckodagar tycks försvinna och svischar bara förbi. Jag hinner inte få grepp om dem. Tisdag, onsdag och torsdag – var har de tagit vägen?

Ett timglas av äldre modell. Veckodagar tycks försvinna.
Tiden förändras inte, men ändå tycks veckodagar försvinna.

Veckan börjar med måndagen och det är en veckodag som ställer krav. Det är nu du ska vara utvilad, på alerten, pigg och handlingskraftig. Stå parat med rosiga kinder och klar blick, kläder och frisyr i ordning för nu är det dags att sätta tänderna i allehanda arbetsuppgifter – med entusiasm och tillförsikt. Den bilden rimmar inte alltid med verkligheten. Kropp och psyke är ostyriga och sömniga ögon betraktar kläderna som hänger där på sina galgar. Okej …. jag skulle ha strukit några skjortor den gångna helgen. Glömde det. Knäpper på datorn. Öh … vad är det nu jag har planerat för i dag? Kanske har jag skrivit upp det i blocket (analogt). Jaha ja, just det ja. Okej. Det är bara att spotta i nävarna och köra på.

Så blir det fredag

Sen är det fredag. Nu ska säcken knytas ihop (i bästa fall) och en övergripande planering för den kommande veckan bli klar. Ibland är det svårt att hitta snöret som ska försluta den där säcken och det händer att jag inte får till knuten med tillhörande rosett förrän framåt femtiden på eftermiddagen. Men trots det spritter det lite extra i kroppen på fredagar för på andra sidan tröskeln väntar en liten AW och två dagar som kan fyllas med lite vad som helst – eller ingenting alls. Oavsett vilket hägrar friheten att göra vad man vill, när man vill.

Blivit transportsträckor?

Men vänta nu, vad hände med tisdag, onsdag och torsdag? Det är veckodagar som tycks försvinna från tideräkningen och medvetandet. Fysikern och tidstänkaren Bodil Jönsson säger dock att tiden tvärtom kommer till oss, vilket jag har skrivit om i ett tidigare inlägg. Det är ett inte bara sympatiskt utan säkert också ett helt korrekt konstaterande, icke desto mindre finns dessa veckodagar som tycks försvinna ifrån mig. Naturligtvis är även de ”försvunna” dagarna fyllda med aktiviteter, möten och samtal – men de bara rasar förbi. Varje vecka. Tiden är densamma hela tiden, alla veckodagar är lika många timmar långa – så var är det som händer med upplevelsen av dem? Är de rationaliserade till att endast vara transportsträckor i ett högt vardagstempo?

En skulptur av en dam i hatt som sitter i en gunga. Himmel i bakgrunden. Veckodagar tycks försvinna.
Sen kommer helgen och man kan göra vad man vill!

Efter fredag kommer lördag och söndag. Underbara lördag och söndag! Sovmorgnar, långa frukostar, långa promenader, långsamt tempo. Agendan är vidöppen för spontana infall. Det är så härligt – och helgerna går så fort.

I morgon är det måndag. Igen. Och jag har inte strukit någon skjorta än.

11 thoughts on “Veckodagar tycks försvinna

  1. Detta fenomen känner jag till 😊 och, skall du få se, när du blir pensionär bara tilltar farten även om det är svårt att tro. Det är jämt måndag och fredag… Har nog undrat hur jag i tiderna hann med allt, som yngre med jobb, familj o allt, när man nu inte tänker hinna med sig själv o gubben. Kommit till, att det kanske finns den möjligheten att vi blir långsammare med åren o därför känns det som att tiden går fortare😏

    1. Jag tror att du har en poäng där. När min mamma var 90 tyckte hon att det bara var måndag och fredag hela tiden. Att vi blir långsammare med åren är nog också riktigt. Även jag, som ännu inte är pensionär, undrar många gånger över hur jag hann med familj, jobb/studier, hästar och socialt umgänge på en och samma gång. I dag blir jag matt bara jag tänker på hur mycket jag hade att stå i då 😂. Då har jag alltså att se fram emot att det kommer att kännas som att tiden framöver går fortare och fortare … 😮

      1. Precis samma undrar jag, alltså hur jag hunnit med allt! Men det goda medför pensionärsdagarna, att man får njuta av lugna morgnar, det du nu kan unna dig på vs o senester kan du njuta av varje dag, låt vara att tiden verkar gå ännu fortare 😏

  2. Precis så är det Monica! Jag jobbar ju inte just nu när vi bor här i Polen men
    jag har mina olika ”projekt” om dagarna. Sådant som inte ens var några ”projekt” förr utan nåot man bara gjorde på ”en kafferast”

  3. Jag hade en kollega som brukade säga; ”måndag, fredag, måndag, fredag”. Han upplevde med andra ord knappt lördag och söndag heller utan bara de dagar som växlar mellan jobb och ledighet. För det är nog just något med växlingarna som gör dessa dagar tydligare än andra. Men skrämmande att tiden går så fort…

    1. Ja, visst är det lite obehagligt. Det spelar ingen roll att veta att tiden alltid är densamma med sina 24 timmar per dygn – den går ändå fortare och fortare…

  4. Den känslan infinner sig ibland, men jag upplever att den varit väldigt närvarande det sista halvåret. Jag har svårt att hålla isär dagarna och ibland även datum. Jag tror inte att jag börjat bli dement (hoppas jag…) utan att det är pandemin som dels gör att många dagar blir lika varandra, dels har gjort att vi nu är ”hjärntrötta”. Trösten är ju att även om man undrar var dagar blivit av så har de ju inte försvunnit – man har upplevt dem!

Kommentera