Hemmets lugna vrå har det senaste året även blivit den nya arbetsmiljön för många. Köksbord, soffor, sängar och i bästa fall skrivbord har tagits i anspråk som arbetsplatser. Hur påverkar detta vår vanliga arbetsmiljö när vardagen normaliseras igen? Att det blir mer distansarbete generellt är en inte alltför vågad gissning och inte heller att en del arbetsplatser går mot en annan form och funktion. Men ska arbetsplatsen bli det nya ”hemma” efter pandemin med pösiga loungesoffor, mysigt inredda samtalshörnor och kanske t o m en juicebar där jag kan hämta något fruktigt att släcka törsten med?

En av dessa långa, lediga och lata dagar läser jag en artikel i Svenska Dagbladet om arbetsmiljön på kontor och hur den kan komma att utformas efter coronapandemin. Den talar om en mer vardagsrumslik arbetsmiljö och att arbetsplatsen ska kännas ”som att komma hem”. Arbetslokalerna blir ett ställe att träffas på för ”idémöten, gruppidentitet och företagskultur”. Det låter ingalunda som en utopi och det kan tveklöst underlätta för anställda att få ihop det så kallade livspusslet om man kan vara mer flexibel med var man utför arbetet. Enligt ovan nämnda artikel ökar även arbetstiden när vi arbetar på distans, närmare bestämt med 48 minuter per dag. Det är mer hårt arbete och mindre av socialt interagerande (tänk spontana möten vid kopieringsmaskinen, gemensamma kaffepauser och liknande).

Jag har verkligen inget emot en mer flexibel inställning till arbetsplats så länge det fungerar bra för samtliga berörda. Det som jag däremot har lite svårare för är att de reguljära arbetsplatserna ska bli mer som ”hemma” och efterlikna en vardagsrumsmiljö. Varför det? Vad vinner vi på det? Låt oss göra ett tankeexperiment:

Coronaeländet är slut eller i alla fall under kontroll. Jag återvänder till min arbetsplats och möts av djupa, pösiga soffor, låga bord på småbarnshöjd och en lång bar där jag kan sitta och dingla med benen på en barstol och läppja på ett glas vatten eller en kopp kaffe. På bardisken står min laptop med skärmen mysigt strålande. Bredvid sitter en kollega och nu ska vi ”tillsammansarbeta”. En stund senare glider vi ner från barstolarna och sjunker ner i den svulstiga soffan. Vi bullar upp med kuddar bakom ryggen och placerar våra laptops i knät för att fortsätta vårt gemensamma arbete. Måste någon av oss ringa ett samtal i avskildhet tassar vi in i en av de små och ljudisolerade kojorna som finns utplacerade lite här och där, vecklar ner oss i en loungeliknande stol och hänger över det låga bordet för att kunna göra anteckningar.

Men vet ni vad? Jag vill inte sitta vid en bardisk eller i en liten koja och arbeta. Jag vill inte sitta på nästan marknivå i en låg och ack så designad, men oergonomisk, myssoffa och knacka på tangentbordet. Vem ska hjälpa mig upp sen? Eller måste jag förnedra mig och ägna några pinsamma minuter åt att kravla mig upp till stående igen? Hallå alla som jobbar med arbetsmiljö! Vad är det för fel på höj- och sänkbara skrivbord? Eller ett alldeles vanligt skrivbord för den delen? Skrivbordsstolar som kan ställas in på olika sätt för att ge olika individer bästa möjliga arbetsställning? Varför ska kontoret bli det nya ”hemma”? Jag vill inte vara ”hemma” på min arbetsplats, jag vill vara på jobbet i en för ändamålet avsedd miljö. Blanda inte päron och morötter. De smakar bäst var för sig.

Inom många yrken finns goda förutsättningar att mixa distansarbete med arbete ”på plats” på ett effektivt och ekonomiskt fördelaktigt sätt. Färre arbetsrelaterade resor, krympta kontor och att livspusslet blir enklare att lägga är positivt, men vi behöver även fortsättningsvis träffas IRL då och då för samarbeten och socialisering. Så låt oss plocka russinen ur kakan och ta vara på de arbetsrelaterade fördelar som coronapandemin visat oss. Men vardagsrumsmiljö och barhäng på arbetsplatsen tycker jag att vi kan slopa till förmån för ergonomin.