Det var helt uteslutet. Jag skulle absolut inte ha ett liv med djur. Inga hundar, katter, hamstrar, får, fåglar, vietnamesiska hängbukssvin eller akvariefiskar. Jag ville inte ha det ansvar, jobb och den bundenhet det innebär att äga djur. Men sen kom kaninen Jack och bollen var i rullning.

Jag växte upp i ett hem utan djur och önskade mig i flera år en egen ponny. Någon sådan blev det aldrig trots att det stod som nummer ett, omgivet av ett hjärta, på alla önskelistor. Så kom de egna barnen och den äldsta dottern började tjata om en kanin. En kanin! Vad skulle vi ha den till? Men en dag gav jag med mig (maken var något mer positiv vill jag minnas) och så kom den långörade och ljusbruna Jack till familjen. Han skvätte ut drivor av spån på golvet utanför buren och producerade en massa små pluttar. Men söt var han och ibland fick han springa lös, dock under övervakning eftersom han gillade att tugga på elsladdar.

Så började äldsta dottern på ridskola. Sen började yngsta dottern på ridskola. Sedan började mamma, d v s jag, på ridskola och plötsligt var vi överens om att ha egna hästar. En till varje flicka. Vi flyttade ut på landet för att kunna ha hästarna hemma. Pappa fick bli dräng och byggnadsarbetare: stängsla sex tunnland mark, riva ut en verkstad och inreda ett stall, bygga vindskydd, hämta höbalar, halm, spån och annat som behövdes.

En kort tid innan vi skulle flytta från villaförorten till landet passade grannens katt på att föda. Yngsta dottern var överförtjust och tjatade om att jag skulle gå med över gatan till grannen och titta på kattungarna. Nej, sa jag, väl medveten om hur det skulle gå då. Efter någon veckas tjat följde jag trots allt med. Och så kom katten Ostis hem till oss och flyttade strax därefter med ut på landet. Vi måste ju ändå ha någon som kunde hålla efter mössen.

Ett liv med djur är fantastiskt på många sätt och pågick för vår del under ganska många år. Det blev mycket samvaro i stallet, mycket slit och släp, irritation (”varför har du inte mockat?”), härliga skogsritter, mer strukturerad träning och stunder då både hästen och jag blundade och andades i varandras näsborrar – bara för att det var så himla mysigt. Katten pluggade tillsammans med mig och placerade sig tvärs över datorns tangentbord eller läroböckerna. En tid följde han lillmatte hela grusvägen ner när hon skulle gå till skolan på morgnarna. Kaninen fortsatte att sprätta och plutta till en dag då han drabbades av en stroke (tror jag) och gick hädan inom loppet av 20 minuter. Han begravdes högtidligt vid ett träd, fint insvept i en handduk och nedpackad i en låda.

Det svåraste med att äga djur är att ta farväl av dem. Det spelar ingen roll om det handlar om att sälja dem eller att ta beslutet att deras tid, på grund av sjukdom eller skador, är slut. De har ju blivit familjemedlemmar och är lika egensinniga, kärleksfulla och betydelsefulla som de andra i flocken. Ann Heberlein, teologie doktor i etik samt författare och skribent, säger i Tankar för dagen om dessa tuffa beslut: ”(…) också det här är kärlek, också det här är ansvar. Så är det ju; för alla levande varelser man väljer att släppa in i sitt liv har man ansvar och den som är ansvarig måste ibland fatta svåra, sorgliga och smärtsamma beslut.”

I dag är jag tillbaka på ruta ett när det gäller djur. Jag har inga och vill inte ha några heller. Men jag har blivit en rikare människa tack vare dem jag fick rå om, ansvara för och ge och få kärlek av under en tid i livet.