Det finns dem som frestas att tillmäta sig själva större kunskaper än vad de har. Eller mer glans och viktighet. Då kan det produceras såväl pimpade cv:n som titlar, men resultatet blir som diamanter av färgglad plast. Det ser fint ut, men är tämligen värdelöst.
Jag läste en tråd om att skriva cv och där framgick att det är vanligt att överdriva sina språkkunskaper. Någon utger sig för att ha goda kunskaper i t ex det spanska språket, men när korten synas visar det sig att språket endast räcker till för att säga goddag eller beställa en drink. Turistspanska alltså. Och det kan man ju förstå att den inte räcker långt när en presumtiv och spanskspråkig kund ska förmås att lägga en jätteorder på just det här företagets produkter.
Syna sömmarna
Samtidigt ska man ju inte underdriva sina kunskaper och förmågor. ”Men inte kan väl jag… ” och så kan man det, egentligen. Det är inte heller en bra strategi. Men att syna sig själv i sömmarna och bedöma sina egna kunskaper är inte lätt. Man får ta sig en funderare. Jag pluggade själv tyska i sex år för typ 100 år sedan, förstår hyfsat bra, men pratar så där och gärna med frekventa inslag av engelska. Det är nog lika bra att skippa tyskan i cv:t, lite heder och ära vill man ju ha i behåll. Men en del, förstår jag av flödet jag hamnade i, har inga hämningar alls. Man tutar och kör och hoppas på det bästa, alltså att ingen kollar. Om de gör det, kan man försöka kollra bort dem genom att framhäva sitt upplevelse-cv stället.
Så har vi då titelsjukan. Fintitelsjukan. Eller mer frekvent den engelskspråkiga titelsjukan. ”Hörru, har du sett CCO idag? Jag har just varit hos CEO och vi behöver kalla media till en presskonferens med CEO, CFO och CIO. Kanske bör även CPO och CTO medverka. Och HR bör vara beredda och stå stand by. Och när media kommer kan de samlas hos Helpdesk Manager så kan Marketing Communications Manager möta upp där och slussa dem vidare till boardroom.”
Jag förstår att många företag är internationella och därför behöver ha ett gemensamt titelspråk. Men jag förstår inte varför andra, som inte har det eller har mycket lite kontakt med andra länder, ska sprätta runt och vara viktiga med sina, för många svenskar obegripliga, titlar. Och lite besynnerligt är det att det är i de högre skikten på företag som de pimpade titlarna är särskilt frekventa. De som befinner sig några pinnhål längre ner, benämns ofta som t ex gruppchefer. Jag antar att denna inkonsekventa hantering av titlar ytterst handlar om status. Numera har även vissa kommunala verksamheter hemfallit åt den engelskinspirerade titelsjukan och putsar ivrigt på sina låtsasdiamanter i färgglad plast.
Ny titel för mig
Det är uppenbart att engelska är nutidens glassigaste språk i Sverige. Det kan förklara varför engelska titlar får människor att känna sig viktiga och särskilt utvalda. Jag kanske själv ska testa? Titulera mig fortsättningsvis CHO (Chief Home Officer), chef för hemmet.
Förklaringar (med hjälp av Sydsvenskan):
- CCO – Chief Communications Officer, d v s kommunikationschef
- CEO – Chief Executive Officer, d v s verkställande direktör
- CFO – Chief Financial Officer, d v s finansdirektör/ekonomidirektör
- CIO – Chief Information Officer, d v s IT-chef, informationschef
- CPO – Chief Product Owner, d v s produktansvarig
- CTO – Chief Technology Officer, d v s utvecklingsansvarig
- HR – Human Resources, d v s personalavdelningen
- Helpdesk Manager, receptionist
- Marketing Communications Manager, d v s pressekreterare
stadsmadam 
👍
GillaGilla
Jadu, jag har mer än en gång tänkt de tankar du skriver om. Håller med dig i allt 🙂
GillaGilla
Det känns bra👍!
GillaGilla
CHO tycker jag var bra. Nä det har verkligen gått för långt med alla titlar på engelska – inte minst förkortningarna. Det där med att snygga till sitt CV är fullkomligt ofattbart. Hur törs man bara? Det där med språkkunskaper är svårt att definiera. Själv förstår jag franska ganska hyggligt, men är urdålig på att tala språket. Inte kan jag påstå att jag kan franska då!
GillaGilla
Ja, det blir larvigt med alla dessa förkortningar när de inte behövs utan bara ska glänsa.
GillaGilla
Det du skriver är så sant, ”engelska-sjukan” är en del av det hela, kanske det låter ”finare” på engelska…. Men det är ju inte bara i den övre ändan av hierarkin där man håller på med dessa konstigheter, jag får ibland ta mig en funderare på vad som avses, t.ex. med ”städtekniker”, före jag förstår att det är fråga om en städare/städerska. Vad är det för fel på den gamla benämningen, åtminstone jag uppskattar dem som har det som sitt jobb och gör världen en trevligare plats för oss att leva. En hederlig gårdskarl får inte heller heta så mera, de var i mitt tycke en bra yrkeskår som höll lite koll på att bo-omgivningen var trevlig, tyvärr sällsynta idag. Dels är det fel för att det innehåller en hänvisning till könstänkande….dels uppfattas plötsligt än det ena och än det andra ordet nedsättande. Själv funderar jag ibland att det kanske mest är fråga om att människor numera inte mera är stolta över sitt yrke och därför måste omforma benämningen till något som ”låter” bättre. Men jag är väl då gammal, så gammal att jag har svårt att framhäva mig själv och skryta med mina kunskaper och egenskaper, vilket är det som numera krävs om man vill ha ett jobb (lyckligtvis är jag nybliven pensionär)! Men man behöver väl inte hela tiden ”tillmäta sig själv” med tomma ord – vem tror dem. Dumt också att ange sådan kunskap som man inte besitter då man söker jobb – förr eller senare kommer det ju fram ändå! Det har jag nog själv erfarit redan tidigare, personer som vid arbetsintervjun behärskar flera språk än det sedan visar sig i verkligheten…. imponerar inte åtminstone på mig, snarare tvärtom.
GillaGilla
Det är onekligen intressant med hur en del företeelser får nya namn men innehållet är detsamma. Ett relativt nytt ord i skolans värld är lektionsdesign. Det är något annat än planering sägs det och ska innebära en mer differentierad undervisning. Tankarna bakom kanske är bra, men benämningen- hu 😖! Och ja, falsk marknadsföring avslöjas förr eller senare.
GillaGilla
Hellre undervärdera än övervärdera…jag skulle aldrig klara att stå med byxorna nere som en lögnare….
CHO – den gillar jag!
GillaGilla
Jag tycker också att det skulle vara fruktansvärt ”skämmigt”. Har lite svårt att förstå dem som bara ”blåser på” utan betänkligheter. Men det tycks vara en framkomlig väg för en del – på olika nivåer. Vi har ju läst om falska doktorshattar, hitte på-läkare och liknande.
GillaGilla
Pingback: Är du in the mood för en mood manager? - stadsmadam