Jag lägger märke till dem omgående. De har valt ett bord där de sitter lite avskilt och på ett naturligt sätt kan låta blickarna vandra ut genom fönstret om tunghäfta skulle uppstå. Det är den första dejten och även om det sker diskret, är det så uppenbart att de fjädrar och kråmar sig för varandra.

Jag har svårt att inte titta på dem. Blicken söker sig dit hela tiden. De är i ungefär min ålder och har piffat till sig så där lite lagom som man gör när man är något mer erfaren och rutinerad. Inte för mycket, men inte heller för lite. Hon är klädd i utanpåblus, piffiga örhängen och jeans. Håret är kortklippt och ser nygjort ut. Han är blå från topp till tå i chinos och skjorta. Prydlig.

Vanligt beteende på dejten

De ler hela tiden, verkar inte kunna låta bli. Den första dejten framkallar ett fjädrande och kråmande, vilket är ett vanligt beteende när man är rosaskimrande förväntansfull och lycklig. Men sen blir det andra bullar och lite mer vardag. Slit och släp. Och fjädrarnas färg falnar och bleknar, även om de fortfarande kan putsas upp i särskilt festliga sammanhang.

De har ätit lunch, räknar jag ut av de tomma soppskålarna som står kvar på bordet. Och nu är det dags för kaffe. Men hon vill ha te istället. Det kan säkert bli en fungerande relation ändå. Man måste visa fördragsamhet mot varandra. De gör sällskap till kakdisken och väljer ut sina godsaker under välvillig småpratande.

Varm om hjärtat

Jag lutar mig fram mot mannen som sitter mitt emot mig. Mannen som är min make sedan drygt 35 år tillbaka. Han känner mig väl vid det här laget, så han förstår att jag vill honom något. Därför lutar han sig framåt han också, så att han kan höra vad jag viskar: ”Du, det där paret som sitter där vid fönstret och som nu står bakom mig, de som är rätt korta, tror inte du också att de är rätt nya som par?” Jo, det tror han och jag blir alldeles varm om hjärtat för att vi är ett så bra och samspelt team, maken och jag.

Så går de nyparade tillbaka till sitt bord och nu, ve och fasa, anar jag en begynnande dissonans i relationen. Han har tappat något av sitt fokus och börjar se sig omkring. Aha, tänker jag. Nu börjar den första dejten, som de har tindrat sig till, gå i stå och han känner sig lite uttråkad. Alternativt förnimmer han att detta inte kommer att bära frukt, att det inte är den rätta som sitter där framför honom.

Men vad vet jag?

”Nä… ska vi gå?” frågar jag och maken varandra ungefär samtidigt för vi är ju så samspelta. Och så gör vi det och jag har inte den blekaste aning om parets fortsatta öden och äventyr. Och kanske var jag alldeles ute och reste. Kanske har de varit gifta med varandra i drygt 35 år.