Det är när jag stoppar in dagens första  tvätt i maskinen som tanken slår mig: Det vardagliga med sina rutiner är inte så dumt ändå. Det är som en väl ingången sko, kanske lite ful och nött – men oj så skön!

Efter en tid som krävt annat än det vanliga, såväl känslomässigt som praktiskt, känns det bra att långsamt men stabilt glida in för landning i den vanliga vardagen med sina ibland trista, men nödvändiga, rutiner. Jag tänker att jag borde uppskatta den mer än vad jag vanligtvis gör.

Det är därför jag endast snällmuttrar över tre rosafärgade fingeravtryck jag plötsligt upptäcker på den vita garderobsdörren och energiskt, och med visst nöje, börjar gnida bort dem, samtidigt som jag undrar hur fasen de har kommit dit. För inte är det väl jag själv som?

Det är därför jag utan att sucka och svära högt tvättar om en kofta som har fått något kladd på sig, förmodligen tvättmedelsrester, efter den första tvätten. Tålmodigt tänker jag att det är en rest efter min rengöring av tvättmaskinen häromdagen och det är väl ändå bra att den nu tagit sig genom systemet även om koftan blev drabbad och behöver tvättas igen.

Det är därför jag, så fort jorden torkat upp lite efter de senaste dagarnas regn- och åskoväder, med glädje ska smutsa ner mina fina frökenfingrar och plantera blommor i balkongens blomlådor. Trots förseningen tror jag på god växtlighet som ska frodas, färgspraka och skrika efter vatten.

Det är därför jag bäddar, vattnar blommor, torkar av köksbänken, städar toaletterna, viker handdukar, puffar kuddar i soffan, plockar undan, byter dammsugarpåse, stryker kläder, åker till återvinningen, försöker motivera mig till att springa några gånger i veckan utan att tycka att allt detta är urtrist. Det är vardag. Det är rutiner. Det är livet.

Jag kan dock inte garantera att denna positiva inställning håller i sig. Det kan hända att vardagens gråskala periodvis tar över. Ty sådant är livet också.