Det är nu det händer. Stämningen skiftar från seriös och ansvarstyngd till fnissig och lössläppt. Linneskjortorna åker på, klänningarna likaså. Solbrillor sätts på näsan och en stråhatt räddar huvudet från värmeslag. Solen står högt på himlen och midsommar väntar runt hörnet. Aldrig har väl så många anställda sett så glada ut som i dag och sannolikt i morgon också. Det är semesterdags! För somliga.

Det började så smått redan förra veckan med studenten. Den fungerar som ett säkert tecken på att semestern närmar sig i Svea rike. De unga skrålar, är glada och skriver tveksamma texter på flaken. Hela spektaklet andas frihet. Och så är det skolavslutningar på de lägre nivåerna med Idas sommarvisa och Den blomstertid nu kommer. En våg av sommaräng sveper genom Sverige.

Denna premidsommarvecka är semestern inom räckhåll för många arbetstagare runt om i landet. Det mullrar av glada fottramp i korridorerna, kollegor ler osedvanligt ofta och brett och det pratas entusiastiskt om resor, husrenoveringar och lata dagar. Det är nästan lite karnevalsstämning på arbetsplatserna.

Nu gäller ju inte detta mig. Jag måste hålla arbetsfanan högt ytterligare några veckor, tillsammans med några andra tappra soldater. Fyra veckor till. Fyra veckor! Hur ska det gå? Det är redan varmt som sjutton i arbetsrummet, men kanske blir det bättre när vi bara är två kvar och ännu bättre när det till slut bara är jag kvar. Då behöver jag inte kivas om syret med andra.

Men den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge. Det har vi fått lära oss sedan barnsben och det ska jag tänka på ofta och med tillförsikt den närmaste tiden. För när kollegorna så smått börjar komma tillbaka, med förnyad entusiasm, alternativt tunga steg, är det min tur. Då är det jag som svingar karnevalshatten, blåser serpentiner och skuttar fram i korridorerna innan jag försvinner ut genom dörren.