Var sak har sin tid, säger man ju. Var tid har sin trend, skulle man också kunna säga. Det finns en nutida företeelse som jag har svårt att tycka om, nämligen när man lägger en tämligen nyfödd bebis i till exempel en kaffekorg eller ryggsäck för att fotograferar den där.

Det är tacksamt att fotografera bebisar. De förställer sig inte utan de är precis som de är i den stunden då bilden tas. Någon skrynklar ihop ansiktet för att den har fått en fis på tvären, en annan gör en ofrivillig ryckning med munnen som kan tolkas som ett leende och en tredje sover fridfullt på rygg med armarna sträckta uppåt och benen fällda åt sidorna på äkta cowboyvis. Det är ögonblicksbilder och naturliga bilder.

Men på senare år har andra bebisbilder blivit populära och visst kan jag förstå att man vill tänka nytt. Och det är verkligen många fina bilder som tas på småttingar, men så är det de där bilderna som är så sökta att de gränsar till det motbjudande. Varför ska den alldeles nya lilla människan – den ska inte vara mer än 2-3 veckor gammal eftersom den ska få plats på konstiga ställen – klämmas ner i en korg, kartong, docksäng, kattlåda, ryggsäck, blomsterlåda, handväska eller någon annan ”kreativ” och onaturlig plats och förevigas där? Poserna på bilderna är noggrant tillrättalagda och ibland fjärran från hur en bebis faktiskt beter sig.

Jag kan inte se vare sig charmen med eller det kreativa i den här typen av extremt regisserade bebisbilder. Självklart ska de nya, små människorna fotograferas och förevigas. Mycket och ofta. Men strunta i äggkartongen, bestickslådan och krukan. De små liven är fantastisk nog som de är.