Jag har misslyckats många gånger i mitt liv. De flesta misslyckanden har jag glömt, kanske för att de var tämligen små och därför inte lämnade några djupare avtryck. Andra misslyckanden gör sig påminda då och då. Ibland för att uppmärksamma mig på något, ibland som en retfull vind som sveper förbi och efterlämnar en lätt rodnad. Visst kan det vara lite pinsamt när det händer, men att misslyckas kan också bli lyckat.

Jag brukar inte fundera så mycket över mina misslyckanden. Min grundtanke kring detta är att även det är delar som hör livet till och de ska behandlas därefter. Visst, det är inte särskilt roligt i stunden men man kommer över det och oftast har man på köpet blivit lite klokare eller åtminstone fått en ny erfarenhet. Och med det i bagaget är chansen större att det går betydligt bästa nästa gång. Ni vet, trial and error. På det viset är vi alla, vilket jag skrivit om i ett tidigare inlägg, inte helt olika Nobelpristagarna.

Vad är att misslyckas?

Men vad är egentligen att misslyckas? Är det att inte få ett jobb man sökt och mycket gärna ville ha? Att inte iaktta väjningsplikten, köra ut på en korsande väg och krocka? Är det att bulldegen inte jäser? Att behöva be någon annan om hjälp? Eller är det kanske att köra på en tenta? Kan det vara att inte förmå trösta och lugna ett ledset barn eller att separera?

I Svensk ordbok definieras misslyckande som ”försök som inte lett till framgång”. Det är något som sker varje dag, dock i varierande format. Frågan är varför det ofta upplevs som så ”skämmigt” att misslyckas? Är det en rädsla för att det ska börja tisslas och tasslas bakom ryggen på en: ”Hur kunde hon tro att hon ..”, ”Det borde han ju ha förstått att …”. Kanske är det en känsla av att inte duga som smyger sig på.

Alla andra …

När jag bläddrar i minnet efter egna misslyckanden hamnar jag bland några sökta, men inte erbjudna jobb. Jag är dock tveksam till om det är att betrakta som misslyckanden egentligen. Det handlar snarare om att en annan sökande haft en kompetens, erfarenheter och egenskaper som bättre matchade jobbprofilen. Eller som hade redan upparbetade kontakter med aktuellt företag och drog i de rätta trådarna.

Ett fortsatt bläddrande i minnesbanken stannar vid ett icke godkänt teoriprov för att köra med tungt släp. Vi var ett litet hästaktivt gäng som åkte till Malmö för att avlägga detta prov och jag misslyckades. Jag funderade för länge över varje fråga och insåg plötsligt att endast fem minuter återstod av provtiden varpå ett stressigt chansande och kryssande i svarsrutorna tog vid. Det var dömt att misslyckas och usch, vad pinsamt jag tyckte att det var. Alla andra …. men inte jag. När jag några veckor senare gjorde om provet hade jag dragit lärdom och disponerade tiden klokt. Jag lämnade provsalen med ett godkänt resultat.

CV of failures

I Svenska Dagbladet läste jag nyligen jag om Johannes Haushofer, doktor i ekonomi och neurobiologi, som sammanställt ett cv över sina arbetsrelaterade misslyckanden, CV of failures, och lagt upp det online. Numera är det, enligt artikeln, detta cv som han får mest uppmärksamhet för, alltså inte för sin forskning och övriga yrkesmässiga framgångar. Det kan jag tycka är lite tråkigt, men å andra sidan finns det säkert en hel rad av, inte minst, akademiker som finner tröst i detta cv. Det visar ju att det är mänskligt att misslyckas då och då och att det inte nödvändigtvis har så stor betydelse. Att misslyckas kan alltså bli lyckat, såväl för en själv som andra. Tänk vad skönt ändå!