Jag minns tiden då man kunde boka en leverans av nybakade bullar till helgfrukosten. På lördagens morgon ringde det på dörren och en väldoftande bullpåse överlämnades av ett eller flera barn. De intjänade pengarna användes till idrottsföreningens lägerverksamhet, matchtröjor eller annat som satte guldkant på verksamheten. Lärdomen barnen fick med sig var att slit och släp lönar sig. En viss förskjutning av arbetsinsatsen tycks dock ha skett de senaste åren. Numera är det många föräldrar som kränger varor på jobbet till barnens föreningar.

Kanske är det fortfarande någon förening i Sverige som levererar bullar till dörren. Men jag kan föreställa mig, om frukostbullarna fortfarande är ett gångbart koncept, att man numera själv får köra och hämta dem på ett utlämningsställe. Och då är det inte helt osannolikt att det är en förälder som står där och lämnar ut dem. Vad gör barnen? undrar jag. Är de hemma och spelar TV-spel, tvättar de sina träningskläder eller kritar de fotbollsplanen?

Julkatalogen

När jag själv var barn var det två tillfällen om åren då man kunde se barn gå runt och sälja saker. Under hösten började det plinga på dörrklockan till barndomshemmet och utanför stod ett förhoppningsfullt grannbarn som ville sälja något ur årets julkatalog. Det hände att vi köpte en bok eller serietidning. En del av förtjänsten gick till det säljande barnet självt i form av premier de kunde välja bland, t ex en lavalampa, en bok eller något annat som den intjänade försäljningssumman motsvarade. Julkatalogen lever fortfarande och idag är den lägsta premien, om jag förstått det rätt, en biobiljett och den högsta en Iphone 12 pro. Jag gissar att barnet får ligga i ordentligt om det ska tjäna ihop till en sådan mobiltelefon.

Det andra tillfället under året var april månad då kvarteret surrade av barn som alla ville sälja majblommor; stora att fästa på bilens grill eller små att ha på kavajslaget. Jag själv sålde majblommor ett år och sen var den karriären slut. Jag var alldeles för blyg för att nå framgång. Men även majblomman lever vidare och precis som förr är det i april en barnsvärm ute på gator och torg som kämpar tappert med att försöka förmå oss att köpa åtminstone en majblomma. 10 procent av det som barnen tjänar in på försäljningen går till det enskilda barnet självt. Resten fördelas på olika sätt och i syfte att motverka barnfattigdom i Sverige. Det är behjärtansvärt och därför köper jag gärna en blomma eller två.

Kränger på jobbet

När det gäller idrottsklubbar tycks det i dag vara föräldrar som sköter säljandet å barnens och deras föreningars vägnar, eller i vart fall är de mycket behjälpliga med säljandet. Krängandet sker gärna på arbetsplatsen. I personalrummet dyker den ena färggranna katalogen efter den andra upp. Det är strumpor, delikatesser, kalsonger, träningskläder, rabatthäften, stearinljus, salami och marinader. ”Fyll gärna i beställningssedeln, pengarna går till Pelles/Majas föreningsläger”. Jag ser och noterar att en del av de säljande föräldrarna känner sig rejält obekväma i situationen – och samma sak kan gälla deras arbetskamrater. Är jag en dålig, ogin, empatilös kollega om jag inte köper något som jag vare sig har nytta eller glädje av? Om jag, indirekt, väljer att inte stötta Pelles/Majas föreningsläger?

Då får det vara så. Jag säger ”tack, men nej tack”, när jag inte vill konsumera något som jag faktiskt inte behöver. Men det känns inte helt bekvämt. Kanske hade jag låtit mig bevekas något om det hade varit barnen själva som hade tagit hand om försäljningen, men förmodligen inte eftersom mitt behov av produkterna ändå inte finns. Får jag välja, vill jag ha arbetsplatser som är befriade från dylik kommers, oavsett om det är barn eller vuxna som säljer.

Men viktigast av allt: Tänk om föreningars ekonomi generellt sett hade varit bättre? Då hade barn och föräldrar inte behövt lägga tid och energi på att försöka sälja obehövda produkter. Istället hade de kunnat ägna sig åt sin förenings kärnverksamhet.