I TV-program, då deltagarna tävlat om att sjunga eller dansa bäst, försöker programledaren dra ut på programmets sista, avgörande minut. Två deltagare återstår och nu ska vinnaren utses. ”Sverige – vi har ett resultat!” säger programledaren och sen går det 30 långa sekunder innan vi får veta. Samma uttryck kan användas då vi pratar om försämringar och nedmonteringar som har skett i samhället de senaste 15-20 åren: Sverige – vi har ett resultat!

Ibland undrar jag vilken framtid jag går till mötes när min fysiska och psykiska förmåga, eller båda delarna, sviker mig. Jag föreställer mig att jag då beviljas hemtjänst x antal timmar i veckan. Då jäklar blir det drag under galoscherna och många nya bekantskaper, för det har jag ju förstått att antalet anställda inom hemtjänsten som besöker mig kan bli högt. Skulle det kännas tryggt och bra? Nej. Men kanske kommer jag att kameraövervakas istället – eller få hjälp av en robot? Tror jag att det skulle innebära att livs levande hemtjänstpersonal får mer tid för annat som gynnar mig? Nej.

Blippa allt

Nyligen läste jag ett reportage i SvD, ”På minutschema hos samhällets sköraste”, i vilket en reporter och en fotograf följt en undersköterska som jobbar inom hemtjänsten i Farsta. Hon är tvungen att ”blippa”, alltså på mobilen registrera och bokföra, varje moment hon utför hos en ”kund”. Diska? Blipp – och när det är klart ett nytt blipp. Dammsuga i expressfart? Blipp när dammsugaren åker fram och blipp när den åker in i städskrubben efter utfört arbete. Värma lunchen i mikron? Blipp och sen blipp igen. Byta sängkläder? Blipp, blipp.

En dusch, med tillhörande för- och efterarbete, får ta 20 minuter. Om insatserna inte blippas eller maxtiden hos en kund överskrids med mer än tio procent får äldreomsorgen i stadsdelen inte betalt för insatsen. Vari ligger det fina, för ”kund” och hemtjänstpersonal, i detta system? Enligt den ansvarige politikern säkerställer blippandet att ”kunden” verkligen får den tilldelade tiden. Jaha. Och hur mycket tid tar själva blippandet? Tid som kunde ha använts till något annat, t ex några minuters samtal med ”kunden”.

Social samvaro

Själv har jag aldrig arbetat inom hemtjänsten. Men jag har sett den genom min mammas ögon och för henne fungerade den relativt bra och hon behövde inte möta 20 olika personer från hemtjänsten heller. Vilken tur hon hade! Jag minns också när kompisar i min gröna ungdom jobbade inom hemtjänsten. De lagade lunch på plats hemma hos de äldre. På spisen alltså, i kastruller och stekpannor. Ibland satt de ner, drack en kopp kaffe och småpratade en stund. De behövde inte blippa och även om jag tror att hemtjänstpersonalen även på den tiden hade en hel del att göra, fanns det ändå utrymme att andas, sitta ner i fem minuter och bjuda på social samvaro.

Men detta var före den mycket långtgående effektiviseringens tid och det förekom fortfarande något som kallades för ”rimliga arbetsförhållanden”. Numera är allt slimmat och tajt inom de flesta verksamheter, såväl offentliga som privata. Inget onödigt fett någonstans – utom på vissa nivåer i arbetslivet där det tvärtom sitter människor staplade på varandra i funktioner som mellanchefer med allehanda konstiga beteckningar. Ingen tycks riktigt ha grepp om vad deras arbetsuppgifter egentligen är. Men de går på ”viktiga” möten, utreder och dokumenterar och hittar på nya system som ingen egentligen har frågat efter.

Hårt ansträngda

I vården går de på knäna efter drygt ett år med pandemin. På många enheter och avdelningar var de hårt ansträngda redan före covid-19 så nu är situationen akut på många håll med utmattad personal. Visst är situationen extraordinär, men det är människor vi pratar om. Indragna semestrar, förkortade semestrar, inte ens kortare sammanhängande ledigheter för återhämtning är vardagsmat. De får ständiga propåer om att jobba extra.

Detta är en konsekvens av alltför slimmade organisationer där en enda anställds frånvaro kan orsaka stora problem. En del går in i väggen, andra söker sig andra jobb och frågan är vad som händer när det pandemirelaterade trycket lättar? Hur många brakar ihop då? Hur många sadlar om till ett annat yrke – och hur går det med de vårdköer som nu blir allt längre? Vem ska vilja jobba inom en vård som inte har något svängrum alls och därför inte kan ge sin personal en rimlig arbetssituation? Även pliktkänslan har en bortre gräns.

Så ja, Sverige – vi har ett resultat!