Att promenera i stadens villakvarter är att ta del av andras drömmar och visioner – men även av tillkortakommanden och brist på ork. Jag traskar förbi villor med prydliga fasader och tomter, andra där snickerierna och trädgårdarna skriker för döva öron efter omvårdnad och så är det villorna som vill så mycket mer än de förmår. På 30 minuter hinner jag ta del av drömmen om ett chateau och vardagslivets realiteter.

Jag känner dem inte. Jag vet inte vad de heter, inte vad de jobbar med och inte heller någonting om hur de mår och vad de drömmer om. Men jag fantiserar och föreställer mig, samtidigt som jag försöker hålla kursen och inte, som jag har skrivit om i ett tidigare inlägg, villa bort mig alldeles. Det är så många drömmar; spirande, förverkligade och krossade, som jag passerar under min dagliga (nästan) promenad.

Byter skepnad

Ett hus håller på att byta skepnad. Säkert är det nya ägare som nu ska uppdatera 1960-talskuben till något annat. En våning byggs till, taket får en annan lutning, fönster flyttas, fasadens tidigare tegelfasad putsas och en tillbyggnad anas på baksidan. En ny familj tar huset i besittning, planerar och förverkligar, anpassar det till sina behov och gör det till sitt.

Några minuter senare passerar jag ett hus som ligger på en hörna. Färgen på fönsterramarna har tappat sin stuns, färgen flagnar och det ser så torrt och sprött ut. Vindskenorna tigger om omsorg, entrédörren vill bli inoljad och trädgården hoppas att någon ska rensa upp och återställa det som en gång säkert var både fint och välplanerat. Bakom fönstrets gardiner anar jag en person och jag vet inte, men gissar, att det är en äldre person vars ork och förmåga inte längre räcker till för att ta hand om fastigheten. Vad har du för drömmar? undrar jag. Är det att bo kvar så länge det bara går, men samtidigt se allt falla samman eller är det att ta dig härifrån men du vet inte hur? Eller tänker du: Skitsamma!

Lejonen vaktar

Jag fortsätter hemåt och snart dyker ett hus upp som drömmer om lite mer än det förmår. Det är en ordinär villa i mexitegel. Välskött och med mycket sten och lite gräs. Här bor de som inte älskar trädgårdsarbete, utan vill lägga tiden på annat. I stenen vajar högt prydnadsgräs, kanske är det pampasgräs? Hur som helst är det ett gräs som inte behöver klippas med en handjagare. En låg stenmur ramar in framsidan och i varje hörna ligger ett lejon och vaktar. I mitt tycke är de malplacerade – de hör inte riktigt hemma i den här miljön.

Men vem är jag att döma – de som tycker att det är flott att ha två lejon som vaktar fastigheten ska naturligtvis ha det. Kanske är deras dröm att bo på ett slott, ett chateau, eller i alla fall en herrgård, med en parkliknande tomt (som en trädgårdsmästare sköter), statyer, vattenspeglar och fontäner? Eller så tycker de bara att det är snyggt.

Nu siktar jag lådan på taket, där jag själv bor. Vad fint, jag hittade hem den här gången också! Här finns inga lejon som vaktar terrassen, inga ombyggnader är på gång och allt är nytt och kräver inte mycket av mig. Jag lever min dröm, precis som andra lever sin dröm – och i sin verklighet.