Det händer att jag pratar med saker. Varje dag, närmare bestämt. Särskilt ofta sker det med prylar som jag av en eller annan anledning blivit förbannad på. Men det finns även sådana som jag talar mycket kärvänligt med. Att prata med ting, hur döda de än är, hör livet till. Eller hur?

Jag gillar min bil. Den har hittills varit till mycket lite besvär, är aldrig sur och vrång utan rullar glatt dit jag styr den. Vi har hängt ihop rätt många år nu och har helt enkelt blivit mycket goda vänner. Det är väl därför jag numera pratar med den också. Varje gång jag sätter mig i förarsätet säger jag ”Hello car!” och den replikerar med att tjänstvilligt och omgående spinna som en katt. Det är som om vi har en överenskommelse om vänligt bemötande.

Kanske undrar du varför jag pratar engelska med den? Det beror på att den är av utländsk härkomst. Eller ja, det är egentligen en efterkonstruktion. Jag tror att jag började med det för att låta lite … cool. Men bland varierar jag mig och säger käckt ”Hej bilen!” istället. Den går igång på det också. Lite jobbigt blir det om jag ska ha en passagerare med mig redan från start. Det känns, trots allt, lite genant att prata med bilen så där inför öppen ridå. Men då brukar jag hälsa på den tyst, inombords. Det fungerar det också.

Inget hänger ihop

Men så finns det de där sakerna som jag inte kommer överens med. De som jag skäller på. Symaskinen. I say no more. Jo, det gör jag förresten. Jag fattar verkligen inte hur ett ting kan vara så taskigt och ohjälpsamt. Det är inga problem att trä tråden och leda den rätt till nålen och genom nålsögat. Så långt är vi överens. Det är när jag trycker på gaspedalen som det går åt helsike. Omedelbart slackar tråden, stygnen är lösa och ingenting av det som skulle sys ihop hänger ihop. Under det lilla locket där spolen sitter (jodå, jag kan några symaskinstermer) har det snart bildats ett litet fågelbo av tilltrasslad tråd. Jag hatar symaskinen.

Sen är det fjärrkontrollerna. Varför har man inte en och samma fjärrkontroll till tv:n? Nej, minst två ska det vara, ibland tre. Hur ska jag veta vilka knappar jag ska trycka på om jag vill göra något utöver att sätta på och slå av tv:n, höja och sänka volymen? Det är ju hur många knappar som helst och det står en massa konstiga saker på dem. Jag trycker lite hit och lite dit och ber uttryckligen – och ganska vänligt – kontrollerna att samarbeta men plötsligt är allting jätterörigt och maken skäller på mig: ”Jag har ju visat dig 100 gånger!”. Det konstiga är att jag inte har några problem med datorer, paddor eller mobiler. Men fjärrkontroller … Vi talar inte samma språk. Eller så lyssnar de bara inte på mig.

I fredags kommunicerade jag även med ett av de två skohornen. Det ena är av plast och gudomligt tillmötesgående. Det andra ser likadant ut men är av metall och mycket ovänligt. Det sistnämnda ramlade ner på klinkergolvet inte en, utan tre gånger inom loppet av max två minuter. Bara för att jag letade efter handskarna på hatthyllan. Smällen när skohornet for i golvet var mycket otrevlig och jag råskällde på det. ”Fatta att du ska hänga kvar!” röt jag, varpå det svarade genom att åka i golvet en gång till.

Men tänk ändå vad bra att jag inte pratar med varje sak. Vilket pladder det skulle bli!