Ibland blir jag så trött på människor som pratar oupphörligen. De pratar inte nödvändigtvis om sig själva hela tiden. Men de pratar och pratar och ger inget utrymme för andra att ta sig in i samtalet. Jag skulle kunna skriva att det främst är män som ägnar sig åt denna oart, men i ärlighetens namn gäller det även kvinnor.
I går gick jag och maken till ett trevligt ställe för att ta en lunchfika. Solen sken, det var en innergård med lä så vi slog oss ner vid ett bord utomhus (och fick lägga en filt under rumpan för det var ganska kallt ändå på de där plaststolarna). Strax intill satt ett sällskap som uppenbarligen inte kommit dit tillsammans, men som kände varandra.
De var fem- sex till antalet och en av kvinnorna lade beslag på 95 procent av hela samtalsutrymmet. Hästar bla bla bla … yoga bla bla bla … Här någonstans inflikade någon av de andra ett ord eller två om en stad i annat land, varpå den pratglada genast tog över igen: ….”och där är det ju bla bla bla … och där kan man bla bla bla … Satan i gatan vad trött jag blev på henne!
Jag är en ganska diskret typ och har svårt för att ohämmat glo på andra människor som av någon anledning, positiv eller negativ, fascinerar mig. Men jag var ju tvungen att kasta en och annan blick mot bordet strax intill. I första hand var jag intresserad av de andra i sällskapet och deras ansiktsuttryck och minspel. De nickade. Hummade. Bekräftade. Ägnade sig åt maten. Och några gånger försökte de alltså bryta sig in i samtalet med kofot, dyrk och samtalsämnen som de själva initierade. Det gick inget vidare.
Kan du inte irritera dig över något viktigare, kanske ni tänker. Frågan är absolut befogad. Men har man på kort tid fått för hög dos av personer som upprepar allt de säger minst en gång och personer som inte bara pratar mycket själva utan dessutom PRATAR MYCKET HÖGT SÅ ATT ALLA SKA HÖRA HUR VIKTIGA SAKER DE HAR ATT SÄGA så blir man, d v s jag, något överkänslig mot dylika beteenden.
När den pratutrymmeskrävande kvinnan från i går reste sig och lämnade bordet med sitt entourage, noterade att jag att de i sällskapet som fortfarande dröjde sig kvar lite försiktigt började föra ett samtal. Det var trevande och min teori är att de nu var helt utmattade av det störtregn av ord som fallit över dem den senaste halvtimmen.
Vad beror det på att vissa människor pratar hela tiden och inte förmår att släppa in andra i samtalet? frågade jag maken. Innan han hann svara (jag vet!) fortsatte jag: Ska man betrakta beteendet som en hög social kompetens och att man kan prata med alla i vilken situation som helst? Eller ska man se det som en stor brist på lyhördhet och intresse för vad andra har att säga?
Eller, sa maken, kan det vara ett uttryck för en stor osäkerhet.
Det alternativet har jag inte tänkt på tidigare. Men det är en intressant synpunkt. Vilken tur att jag släppte in honom i samtalet!
stadsmadam 
Du gav ord åt mina tankar. Hög social kompetens är det absolut inte tycker jag. Men många gånger missuppfattas den som pratar som att ha det (kanske mest av personen själv), men jag kan nog se den som lyssnar och kan inflika och delta i olika samtal som den som har social kompetens.
Jag kan också irriteras trots att jag bara överhör ett annat sällskap där det finns en person som tar över hela rummet och kör sin monolog. Det konstiga är att det ofta är väldigt triviala saker som skall dissekeras av den som pratar konstant.
Jag hade tankar om det liknande inlägg, jag kan lägga det på is ett tag för du var ”Spot on” med detta inlägg.
GillaGillad av 1 person
Tack! Ja, social kompetens – din definition är klockren – är något annat än maratonprat. Den socialt kompetente visar intresse även för andra och det de har att säga. Lite ödmjukhet.
GillaGillad av 1 person
Intressant analys. Men så är det nog. Känner såväl igen det du beskriver. Ofta är det lite yngre kvinnor som beter sig på detta sätt. Säkert är det osäkerhet det handlar om, men även en stor brist på lyhördhet. Det värsta är att det är så svårt att få dem inse detta.
GillaGillad av 1 person
Visst är det en brist på lyhördhet. Intressant det du skriver om yngre kvinnor. Själv har jag länge tyckt att det framför allt är män 50+ som tycker om att höra sig själva tala och lägga ut texten. Jag har dock modifierat den uppfattningen på sistone och tycker nu att det förekommer bland både män och kvinnor och i alla åldrar. Det kanske är ett tecken på ökad jämställdhet?
GillaGillad av 1 person
Ha ha. Retar mig också på män 50+. Men med yngre kvinnor är det så att de har så gälla och skrikiga röster. Om de la sina sina röster lite djupare och talade i normal samtalston skulle jag kanske ha mer tolerans. Kanske…
GillaGillad av 1 person
Jag har mest träffat kvinnor som ”pratmaskiner” och jag tycker inte att de pratar med människor utan till människor. De pratar nästan alltid om sig själva och om någon annan får en syl i vädret så lyssnar de inte utan funderar över vad de ska säga härnäst eller hur de kan ta tillbaka ordet. Min goda uppfostran har gjort att jag hummat och nickat, men nu är det slut. Livet är för kort. De får prata med sig själva hemma eller utsätta andra för de självupptagna tiraderna. Jag avgår!
GillaGillad av 1 person
Jag har också avgått. Det finns så mycket annat – och andra – man kan ägna sig åt istället.
GillaGillad av 1 person
Precis! Tillvaron är full av trevliga, go’a och intressanta människor!
GillaGillad av 1 person
Hej! Här kikar jag in för första gången, via andra gemensamma bloggar och fann genast mycket intressanta inlägg! Bland annat det här inlägget. Det här när andra fullständigt ta över i ett samtal är något som irriterar mig också! Vet att jag har beskrivit det hela på min blogg. Förmodligen på min första blogg som inte finns kvar! De här ”monologpratmakarna” finns överallt! I vår bekantskapskrets, bland andras vänner, bland arbetskamrater och varsomhelst som i din situation, där man tvingas bevittna det hela!
Jag har en före detta kollega, som när vi vid våra träffar fullständigt tog över samtalen! Alltid! Vi var fyra som träffades ett par gånger om året och jag tog på mig rollen som någon slags ”samtalsledare” för att alla skulle kunna komma till tals! 🙂 Vi andra tre kunde skratta och le åt det sinsemellan, men egentligen var våra träffar därmed inte så lustfyllda! Det är mig en gåta att ”de här pratglada människorna”, inte är mer medvetna om sitt beteende?
Numera undviker jag de här situationerna så gott det går… det finns som sagt de också som gärna lyssnar och släpper in andra i samtalen.
Här kikar jag nog in igen…
Varma hälsningar, Gunilla
GillaGillad av 1 person
Tack för din positiva respons på bloggen!
Ja, visst är det konstigt att de som kidnappar samtal på det sättet tycks vara så fullständigt omedvetna om det själva? Hur är det möjligt? Jag har två metoder numera för att hantera situationen om jag är direkt berörd: oftast väljer jag att lämna sällskapet men ibland bryter jag mycket bryskt och snudd på oförskämt in i samtalet för att försöka ”platsa” pratmakaren. Det fungerar ibland, ibland inte. Utfallet beror lite på min egen energinivå – och lust att lägga energi på det:).
Och nu är jag nyfiken på din blogg!
GillaGilla