Ibland blir jag oerhört godissugen. Det kan hända var som helst och när som helst. Det är då jag inleder en tråkig överläggning med mig själv. ”Om jag skulle köpa ett Daim idag? Det är ju ändå tisdag.” Då svarar mitt andra jag: ” Nej, det ska du inte. Tänk på kaloriintaget, tänderna och hälsan.” Lätt tjurig köper jag då ett äpple istället eller nöjer mig med en slät kopp halvljummet kaffe.

Fast egentligen nöjer jag mig inte. Jag slänger trånande blickar efter den där chokladen, kolorna eller de rosavita skumgodisarna i form av svampar och i värsta fall kvarstår min längtan efter sötsaker resten av dagen. I bästa fall går suget över, för visst händer det glada saker i livet.

I lördags umgicks vi med och härbärgerade barnbarnen. Vi hade förutseende nog handlat två färdigförpackade påsar lördagsgodis till dem. Ni vet, sådant där syntetgodis i starka färger som är proppfullt med suspekta ämnen och tillsatser. Det inköpet gjorde vi inte av elakhet utan för att vi har sett dem äta sådant med stor behållning förut. Men i samband med barnleveransen sa de små livens mamma att hon lovat dem att vi skulle gå till Hemmakväll och köpa godis.

Vilken lycka! För mig, alltså. Jag som stoiskt avstått från att gå dit i minst två månader såg himlen öppna sig: Lördagsgodis till mig också! Och jag visste precis vad jag ville ha: nougatkuber med mandel, jordnötsrutor, brasilianska kolor med nötflarn och så några skummisar. Sedan satt vi där i soffan (numera pyntad med slickepottskladd) och åt godis så att det skvätte ur mungiporna.

När jag var liten var lördagsgodis verkligen lördagsgodis. Det fanns inte tisdagsgodis och inte torsdagsgodis heller, för den delen. Det fanns, som man så populärt brukar säga, ”inte på kartan” att äta godis en annan veckodag än lördagen. Och då fick man en sparsam dos. Vad skulle inte tandtrollen annars kunna ställa till med? Och fluortanten slet ju redan som ett djur för att skona alla folkhemständer från elaka ihåligheter.

Men det hände sig ändå, trots att jag var ett väluppfostrat barn, att jag tyst, tyst smög upp skafferidörren för att leta efter något sött (fastän det bara vara torsdag). Det gick bra ända till en dag:

”Gud ser dig!”

Jag hoppade förskräckt en halv meter och skammens rodnad färgade mina kinder. Där stod mamma, som antingen hänvisade till högre makt eller ansåg sig själv vara Gud i just detta ögonblick. Effekt fick det i alla fall. Jag smög inte i skafferiet igen på länge.

Men nu är jag vuxen och bestämmer själv, så i dag blev det lite onsdagsgodis. Det är ju ändå lillelördag.