I dag plockade maken och jag upp våra cyklar från källaren där de stått parkerade sedan, tror jag, slutet av oktober. De hade ett tunt lager av damm, men mår superbra efter att ha fått vistas inomhus hela vintern. ”Wow, var det så här det kändes!” tänkte jag euforiskt efter de första, något vingliga, tramptagen denna första cykeltur för året.

Dagens cykeltur blev lugn, värdig och vilsam och tack vare ett fint synkroniserat trampande färdades vi gemensamt förbi ett antal villor med tillhörande trädgårdar. I en del av dem ilade husägarna som flitiga myror mellan buskar, komposthögar och redskapsförråd. Vi gladdes storligen åt att dessa ”myror” inte är vi och att vi därför inte behöver ta itu med ogräs, kvardröjande höstlöv, planteringar och träd. För oss är krattor, räfsor, småspadar, naglar med jordiga sorgkanter och detta evighetsarbete som kallas trädgård numera ett minne blott.

Trädgårdsarbete är inte helt okomplicerat. Jag minns alla maskrosor som jag har försökt betvinga genom årens lopp i olika trädgårdar. Maskrosor är vackra med sin klart lysande gula färg, men de har en förmåga att sprida sig snabbt. Har man grannar som ilsket blänger på de där fantastiska små maskrosbollarna, som är så flyktiga och lätta, och kanske till och med kommenterar dem lite beskt, är det lätt gjort att känna sig otillräcklig som trädgårdsarbetare. Samma känsla uppstår när växterna belägras av små skadedjur eller Kalle kanin käkar upp det klena försöket till morotsodling. För att inte prata om det antal träd och buskar som beskurits på ett förvisso kreativt men helt felaktigt sätt eller alla rishögar som kånkats iväg till återvinningen eller eldats upp om vinden varit gynnsam.

Nej, några gröna fingrar är jag inte begåvad med. Jag är glad att jag får vanliga inomhusväxter i blomkrukor att överleva vecka efter vecka. Det är bra jobbat, faktiskt. Good enough, som det så fint sammanfattas i en viss reklam. Jag har dock full förståelse och respekt för dem som verkligen älskar att greja i rabatter och trädgårdar och som tycker att det är det mest avkopplande man kan ägna sig åt. För om det inte vore för er (och detta har jag sagt förut), hade inte jag kunnat njuta av allt det vackra och fina som ni åstadkommer med era gröna fingrar och sorgkantade naglar.

Under cykelturen funderar jag på detta och lite till. Om jag alls kan sägas ha kommit fram till något, är det att var sak har sin tid och att man ska odla sina intressen vilka de än vara månde (så länge de inte innebär att en medmänniska far illa).

Jag och maken avslutade årets första cykeltur med en fika på en uteservering, med näsan mot solen och kisande ögon. Och rena naglar.