Häromdagen hade vi på jobbet en överfull avfallspåse i skåpet under diskbänken. Den var inte bara fullproppad utan hade även gått sönder, fuktig av gamla kaffefilter, matrester och annat matavfall. Ingen av oss som var i rummet ville bära ut påsen till soptunnan. Det är inte vårt jobb, resonerade vi och det står inget i arbetsbeskrivningen om att det ingår i arbetsuppgifterna. Så vi lät hela sonika påsen vara.

Två dagar senare skulle jag slänga lite matrester och gläntade försiktigt på skåpsdörren under diskbänken. En relativt ny avfallspåse satt i behållaren och det fanns utan problem plats för mina matrester. Skönt, tänkte jag och undrade, lite i förbifarten, vem som hade offrat sig och slängt den förra och äckliga.

Ingen ser

Nu kanske ni tycker att jag inte bidrar till den allmänna trivseln på arbetsplatsen? Det må så vara. Men det ingår inte i mina arbetsuppgifter att slänga sopor och jag, liksom mina arbetskamrater, har tillräckligt mycket att göra ändå. Ändå är det alltid någon (oftast en eller möjligen två personer) som tar på sig denna uppgift och anledningarna kan skifta:

• man står inte ut med t ex överfulla soppåsar
• man vill att det ska vara trevligt på arbetsplatsen på alla tänkbara vis
• man vill vara ”duktig”
• man suktar efter uppskattning (ledsen att säga det, men det är inte många, om ens någon, som funderar över vem som faktiskt slänger den där soppåsen)
• man tror att det ska vara till fördel i lönesamtalet (tyvärr, ingen tycker att detta är lönegrundande).

”Någon måste ju”

Avfallspåsen är bara ett exempel på osynliga arbetsuppgifter som genomförs på olika arbetsplatser runt om i landet. I en artikel i SvD om den nyutkomna boken Allt vi inte ser: Så påverkas du av det osynliga arbetet – hemma och på jobbet (av Ida Östensson, opinionsbildare och Make equal-ordförande samt Thor Rutgersson, författare, folkbildare och skribent) sägs att ”Icke-meriterande arbetsuppgifter är sådana som inte gynnar karriären – som att […] fixa eftermiddagsfika, introducera nya kollegor eller ta anteckningar på möten.” Utifrån mångåriga iakttagelser på olika arbetsplatser, vet jag att det oftast är kvinnor som tar på sig de osynliga arbetsuppgifterna – och det tjänar de absolut inte på. Och ja, det finns naturligtvis undantag, d v s män som tar på sig denna typ av sysslor på jobbet.

I artikeln definieras de icke-meriterande arbetsuppgifterna som just sådana som inte ingår i arbetsuppgifterna och som inte heller ingår i uppdraget för själva företaget/organisationen. Dessa icke-meriterande uppgifter kräver ingen särskild kunskap, många på arbetsplatsen kan göra uppgiften och utförandet sker ofta utan att någon lägger märke till det. Exempel på fler icke-meriterande uppgifter är att fixa kaffe, tömma och sätta på diskmaskinen, pynta till jul och påsk, ordna blommor när någon ska sluta på jobbet, rengöra mikrovågsugnen och plocka undan och sätta överbliven fika i kylen efter möten.

Bitter explosion

Vad beror det på att företrädesvis kvinnor tar hand om dessa uppgifter? Biologi? Nedärvda traditioner? Strukturella mönster? Tycker verkligen kvinnor att sådana uppgifter är ”roligare” än vad män gör? Tycker kvinnor att den här typen av uppgifter är ”roliga” över huvud taget? Är det roligt att gå ut med soppåsarna på jobbet? Att tömma diskmaskinen? Att plocka undan efter mötet? Att städa mikrovågsugnen? Eller gör man det för att ingen annan gör det och ”någon måste ju göra det”? Jag har sett när denna självpåtagna icke-meriterande uppgift till sist får utföraren att explodera och uttrycka sig bittert om bristen på initiativ från andra. Ja, men vem sa att just du skulle?

Jag är inte typen som frekvent, på jobbet, gör sådant som nämnts här. Men jo, jag har gått ut med soporna, jag har tömt diskmaskinen och det har hänt att jag hjälpt till att plocka undan efter ett möte. Allt detta har skett ganska motvilligt, och känslan har då varit att även jag måste göra en utöver-arbetsuppgifterna-insats för att visa min goda vilja och bidra till den allmänna trivseln. Detta har jag dock gjort i så liten omfattning att jag kanske rent av uppfattas som apart. Men igen: Detta är utanför mina arbetsuppgifter – det är därför jag, precis som många män, gör det ganska sällan. Däremot tycker jag att det är fullständigt självklart att jag ska rengöra mikrovågsugnen om min mat exploderat och skvätt ner den. Lika självklart plockar jag undan efter mig och diskar mitt eget glas och tallrik om diskmaskinen är igång. Jag ställer inte porslinet i diskhon och glömmer – eller ”glömmer” – bort dem. Ni känner ju alla till den på arbetsplatser vanligt förekommande lappen: ”Din mamma jobbar inte här!”.

Rullande scheman

Sedan nu ganska lång tid tillbaka slimmas företag och organisationer till det yttersta. Det medför att all kringpersonal, det vill säga den personal vars uppdrag var att göra bland annat ovan nämnda uppgifter, har försvunnit. De finns inte mer, utom möjligen på större arbetsplatser. Det finns inte pengar. Det ryms inte inom budgeten. Det är därför all personal, som redan har fullt upp, dessutom ska utföra icke-meriterande uppgifter under devisen ”vi hjälps åt”. Alla ska dra sitt strå till stacken och rullande scheman upprättas, men hälften glömmer så det blir ändå en, eller ett par, personer som tar sig an dessa sysslor. Inte sällan kvinnor.