Ett bra samtal kräver ömsesidig nyfikenhet

Jag är mycket intresserad av konsten att samtala och övar också flitigt på att utveckla den förmågan. I jobbet går det bra tycker jag, men i privata sammanhang är det lite mer si och så. Avgörande för framgång är dagsform, bemötande och stämningen i stort. Men det beror även på motparten: Den som bara är intresserad av att prata om sig själv går bort som samtalspartner. Tråkigare människor finns inte – ett bra samtal kräver ömsesidig nyfikenhet.

Legogubbar som står och pratar i grupp. Ett bra samtal kräver ömsesidig nyfikenhet.
Ett samtal är inte en persons jobb.

Jag har skrivit om ämnet förut, ur olika synvinklar. Samtal fascinerar mig och är något som vi alla behöver hantera varje dag. Ibland, när jag träffar en människa som verkligen är en naturbegåvning som ”samtalare”, kan jag bli riktigt avundsjuk. Jag vill också!

Frågor som inkörsport

I Svenska Dagbladet läser jag om Ulf Skarin som i sin egenskap som chefredaktör för Veckans affärer började bjuda läsare på lunch, en person per vecka. Syftet var att förstå och lära känna tidningens läsare. De samtal som dessa luncher genererade visade sig dock ge honom så mycket mer att det eskalerade och plötsligt lunchade han var och varannan dag med läsare. De frågor han utgick ifrån (och fortfarande använder sig av även om han numera är frilansare) är: Varför gör du det du gör? Vad driver dig? Vilken är din bästa idé? Dessa tre frågor är alltså hans inkörsport till intressanta samtal, nya bekantskaper och ibland även samarbeten.

Odla nyfikenhet

Det låter så enkelt och jag tänker att när jag en dag blir pensionär och har mycket tid, ska jag ragga upp människor på stan och föreslå en gemensam lunch. Så där bara. Men det vet ju både jag och du att det inte kommer att hända. Däremot kan jag, i olika sammanhang, odla min nyfikenhet och skippa de trötta frågorna ”Och vad jobbar du med?” eller ”Hur känner du värden/värdinnan?” Det måste dock understrykas att jag inte tänker fungera som enbart lyssnare och frågeställare. Jag är så fruktansvärt trött på människor som bara pratar om sig själva, som om de vore jordens centrum som allt annat – och andra – snurrar kring. No, no ,no!

Staty av två personer , en med fyrkantigt huvud och en med trekantigt huvud. Ett bra samtal kräver ömsesidig nyfikenhet.
Fyrkantig möter trekantig – det kan resultera i intressanta samtal.

Nåväl. Jag blir alltså inspirerad av Ulf Skarins historia. Dagen efter läser jag en krönika i DN som Farshid Jalalvand, kulturskribent och forskare inom medicinsk mikrobiologi, har skrivit. Rubriken är ”Goda nyheter för oss som hatar dösnack”. Den texten är också intressant eftersom jag inte gillar dösnack, åtminstone inte i allt för stor mängd. Krönikan handlar om ett begrepp som är nytt för mig: untact. Det är detta att beställa varor och handla mat digitalt, det vill säga att slippa ha direktkontakt med en annan människa.

Köttbullar till middag?

Tja, är det så attraktivt? tänker jag. Visst har jag råkat ut för kassapersonal som har kommenterat varorna som rullar fram på bandet för att registreras för betalning; ”jaså, ska det bli köttbullar till middag ikväll?” Den typen av dösnack och intrång i privatlivet kan jag vara utan, men det betyder inte att jag inte vill prata med människan i fråga. ”Hej” och ”Var så god” och ”Tack” och ”Ha en fortsatt bra dag” är förvisso en ganska trist konversation, om det ens kan benämnas som konversation, men ändå.

Kanske ska jag nästa gång odla min nyfikenhet istället och föreslå personen i kassan en lunch och då ställa Ulf Skarin-frågan: Varför gör du det du gör? Jag tror faktiskt att det skulle kunna resultera i ett intressant samtal. Frågan är om jag törs.

8 thoughts on “Ett bra samtal kräver ömsesidig nyfikenhet

  1. Detta med småprat kan man gilla mer eller mindre, beroende på hur extra- eller introvert man råkar vara, vilket jag lite tangerade även själv i min blogg då jag diskuterade introverta och extraverta (https://midsommarros.wordpress.com/2020/12/20/vill-ni-se-en-stjarna-eller-ge-mig-en-plats-pa-jorden/ ). En del älskar det, andra lär sig att stå ut med det….
    För att få i gång en intressant diskussion kanske inte heller bara handlar om att (passivt) vänta på att bli tillfrågad. Det är ju ofta så, att det är enklare att kommentera saker och ting från sin egen erfarenhet, vilket förstås kan låta som (eget) navelskåderi. Om någon ivrigt berättar om sin egen erfarenhet, kanske man också kan slinka in med en kommentar om sin egen dito – utan att skilt bli tillfrågad?
    För en gammal sanning är ju att ”snälla barn är tysta och blir utan” och vem lyfter på kattens svans om inte katten själv?
    Men visst finns det människor som inte alls verkar intresserade av någon annan än sig själva, sådana man kanske helst undviker.
    Att sedan ta steget att av vilt främmande personer fråga ”varför de gör det de gör” kan ju också kännas påträngande – svaret kan ju vara att: ”för att försörja mig” – alla kanske inte, av en eller annan orsak haft ’lyxen’ att välja vad de vill hålla på mig.
    En seriös diskussion där man ömsesidigt diskuterar lite på djupet kräver ju tid, så i kassakön lyckas det knappast och ett (plötsligt) förslag om en lunch kanske kan uppfattas lite konstig av den tillfrågade (om man inte råkar vara en journalist eller forskare förstås). Men att vara artig både som personal och kund kan ju aldrig vara fel och har man nu råkat träffa samma kassa-person flera gånger kanske frågan om lunch då kunde vara naturligare?
    Här på bloggen har man ju också en möjlighet att åtminstone till en del föra ”diskussioner” om livets frågor, visserligen inte privata (utom om man har kontakt direkt utanför bloggen). Även om bloggskrivelserna i sig ju av naturliga skäl oftast i huvudsak är ”monologer” men möjlighet till ”diskussion”, åtminstone om ämnet och åsikter, finns ju trots allt. Den möjligheten har jag nu utnyttjat och har igen lite dåligt samvete för att det igen blev lite långt.
    Trots att man t.ex. i sin bloggtext inte specifikt frågar ”hur tänker du om detta”, så är väl kommentarsfältet till just för att kunna berätta sin syn på saken 😊

    1. Blogginlägg är ju, åtminstone inledningsvis, en monolog, precis som du skriver. När jag precis hade publicerat det här inlägget funderade jag faktiskt på om jag nu själv var en sådan där tröttsam person som bara ”maler på” om sitt. Men nu har jag fått lite respons och vips har en digital form av samtal eller diskussion inletts. Vill man inte ha det, får ju kommentarsfältet bommas igen. Jag minns för övrigt ditt inlägg om introverta och extroverta – det var en intressant läsning. Samtal är för mig något annat än småprat och de gånger när det verkligen, och oftast helt oväntat, blir ett riktigt givande samtal, fungerar det som ett högkvalitativt bränsle som väcker nya tankar och idéer, ger nya insikter och/eller lär mig något nytt. Man blir nästan lite hög! Men sådana samtal bygger på, anser jag, en ömsesidig nyfikenhet. Det är den typen av samtal jag gärna hade haft fler av och gärna själv blivit bättre på att initiera. Därmed inte sagt att det inte finns tillfällen då man behöver att någon bara lyssnar och att man får prata av sig. Men det är något annat än vad det här blogginlägget handlar om.

      1. Instämmer och så är det, att bra samtal fungerar som en idéslunga 🙂 Inte avsåg jag att du skulle tycka att småprat och samtal är samma sak, inte gör jag det heller – läste på nytt dina tidigare inlägg du hänvisade till (före min förra kommentar), där du talar mer om småprat, och därför kanske jag uttryckte mig lite oklart. Inte tänkte jag heller att du ”maler på” om ditt, tyckte inlägget var riktigt tankeväckande med intressanta funderingar. Själv är jag också intresserad av andra människor, deras tankar och åsikter, vilket nu under den tiden Covid härjat ju kanske inte skett i lika stor utsträckning som i ”normalläge”. Kanske en orsak också till att det (enligt mig) är även andra än jag som kanske lite lider av ”skrivtorka”? Saknar idéslungan…..? En del skriver (som väl då kan ses som en diskussion på bloggsidan) visst flera gånger om dagen om sina förehavanden, medan andra mer sällan och om lite mer djupare funderingar, en del om vardagliga saker andra mer om fakta – det varierar ju mycket. Själv tror jag inte att någon är värst intresserad av vad jag äter till frukost eller när jag lägger mig, men förstår att vi människor är olika och andra igen vill skriva/prata om sådant. Jag är nog intresserad av att höra/läsa andras åsikter, men ibland kanske man inte frågar mer för att man känner och tänker att den andra berättar sin åsikt eller erfarenhet när denna är ”mogen” för det. Viktigare än att fråga är kanske då att ”pausa”, i synnerhet i en diskussion, så att alla hinner säga sitt, för en del tar det längre tid än för andra och alla är inte lika öppna om varken sina åsikter eller sitt privatliv. Alla kan vi säkert utvecklas som ”diskuterare” bara vi nu blir kvitt denna förbannade pandemi först och kan träffa folk! Som tur kan man ändå blogga 🙂

  2. Finns samtal och samtal, tycker jag. Beror på situation. Småprat kan fylla sin funktion och övergå i djupare samtal ibland. Kassörskans replik hade jag gillat och svarat. Vi behöver kontakt med varandra – på olika sätt.
    Det viktigaste för ett bra och givande samtal tycker jag är tystnad. Om vi lyssnade mer till varandra skulle samtal bli mer givande för båda. Och kunna ta helt oväntade och givande vändningar.

    1. Absolut, ett samtal består till lika stor del av att lyssna som att själv prata. Annars blir detta inget samtal av det. Ett samtal är ju en form av samarbete.

  3. Visst är det så att ett bra samtal kräver ömsesidig nyfikenhet. Jag tror att jag kommer att ha mycket tid framöver när vi flyttar hem. Pensionär vet jag dock inte om jag är riktigt mogen för att bli.men tid för en lunch och samtala det kommer jag att ha! Vad säger du?

Kommentera