Kalle Anka klockan tre på julafton är inget att skoja om

Kalle Anka med sitt höga blodtryck, den tjänstvillige hackspetten, den magiska tomteverkstaden, de blygt förälskade Lady och Lufsen, naturbarnet Mowgli och den hjärtegoda björnen Baloo – vad mer kan man begära en julafton klockan 15.00? En hel del, tycker resten av familjen för jag möter inget större gehör när jag vill titta på Kalle. ”Vad då Kalle klockan tre? Jaja, sätt på tv:n om du vill, medan vi andra … ” Men Kalle Anka klockan tre på julafton är inget att skoja om.

Julstjärna i närbild. Orange. Kalle Anka klockan tre på julafton är inget att skoja om.
Falsksången ”Ser du stjärnan i det blå…” ingår i Kalle Anka-paketet på julafton. Det är inte vackert, men det hör till.

Jag har julaftons-Kalle i blodet och insöp honom och hans vänner med modersmjölken. Programmet, som sändes första gången 1960, har därefter, så vitt jag vet, återkommit varje julafton kl 15.00. Sedan starten har familjer samlats och förenats framför dumburken och storögt betraktat de korta filmsnuttarna om Kalle Anka och hans kompisar. En av höjdpunkterna är de nytillkomna inslagen, med ”det senaste” från tecknad film-världen.

Tung insikt

När jag var liten var det en självklarhet att titta på Kalle klockan 15 på julafton. Under visst motstånd försökte jag senare överföra denna rutin till våra barn. Maken tycktes inte ha samma starka känsla som jag för denna jultradition så jag fick kämpa lite. Värre blev det när insikten landade i mig att inte heller barnen riktigt tycktes uppskatta det som utspelade sig i tv-rutan. Det var ett personligt misslyckande att inte förmå förmedla denna fina tradition vidare till nästa generation med det djup som jag önskat. Men om ingen annan vill, vem är då jag att envisas? Jag försökte göra Kalle klockan 15 till ett något mindre viktigt, kanske rent av oviktigt, inslag i julfirandet. Men det smärtar lika mycket varje jul att försöka låsas att Kalle klockan 15 inte spelar någon roll.

Hoppet gryr

Så kom barnbarnen. Nu skulle väl ändå denna fina tradition återuppstå och resa sig ur askan! Men … de verkar inte särskilt intresserade de heller. Tecknad film anno dazumal är inte något som engagerar de små. De är redan vana vid häftigare effekter, animationer och högre tempo. Det händer dock fortfarande att någon sätter på tv:n klockan 15 (ibland tycker jag mig ana medlidsamma ögonkast åt mitt håll: ”Mamma/mormor blir nog glad om vi …”). Då slår sig alla ner i soffa och fåtöljer och ett litet hopp börjar gry inom mig där jag sitter med en glöggmugg i ena handen och en pepparkaka i den andra. Nu ska vi tillsammans njuta av Kalle och hans vänner! Nu är det jul på riktigt!

Liten tomte i ett träd. Gräs. Kalle Anka klockan tre på julafton är inget att skoja om.
Det är inte bara tomten som kommer på julafton. Det är även Kalle Anka och hans vänner. Just den här tomten hittade jag i Sandskogen i Ystad häromdagen.

Det varar cirka två minuter. Sen är det någon som ska röra i grytan, en annan ska sära på två bråkande barn, en tredje behöver gå på toaletten, en fjärde ska hämta ner katten ur granen och allt detta sker mitt framför tv-skärmen. Jag får luta huvudet än hit och än dit för att se hur det går för världsförbättraren Robin Hood. Efter en stund ger jag upp och konstaterar att det inte blir ett fullödigt tittande på Kalle och hans vänner-program denna jul heller.

Tid eller Kalle-tid?

Häromdagen konfererade vi med ena dottern, som ska hysa julafton detta år, om hur dags vi ska komma. ”Ja… ni kan väl komma till Kalle?!” Förstår ni vilken liten lyckofjäril som fladdrade till i min bröstkorg? Men sen kom misstanken att det nog bara är ett sätt att ange tid, inte att det är direkt kopplat till Kalle på tv. Och förresten blir det nog lite rörigt i år ändå, eftersom SVT har dristat sig till att skjuta fram Kalle fem minuter för att ingen ska missa när årets julvärd, Tareq Taylor, tänder ljuset. Pft! Ljuständandet bryr jag mig inte ett dugg om, men Kalle!

Ett litet hopp

forskning.se berättar etnologen Charlotte Hagström, Lunds universitet, om just Kalle Anka-traditionen: ”När vi gjorde boken ”Nu gör vi jul igen” år 2006, som tar upp de vanligaste traditionerna under julen, var Kalle Anka-traditionen fortfarande stark hos barnen. Kanske för att deras föräldrar är uppväxta med den. Men det skulle vara intressant att göra undersökningen igen om tio år.”

Jag befarar att Kalle och hans vänner kan ha gått ur tiden då. Men eftersom det, trots allt, tycks vara en levande och viktigt tradition i vissa familjer än i dag, kanske det finns hopp. Ty detta är en angelägen sak: Kalle Anka klockan tre på julafton är inget att skoja om.

9 thoughts on “Kalle Anka klockan tre på julafton är inget att skoja om

  1. En vanlig man

    Hos mig är sedan många år Kalle ingen tradition, jag är trött på programmet och blir nog mest lite störd på om någon absolut vill sätta sig och kolla på Kalle mitt på julaftonen. 🙂
    Med det sagt God Jul och hoppas du får kolla på Kalle i lugn och ro.

  2. Catharina Persson

    Har upplevt exakt samma sak som du skriver om. I år vill mina små barnbarn titta så vi får se hur länge dem blir sittande framför tv:n. God Jul!

  3. Ja. Det är ett märkligt land vi lever i. En av våra allra starkaste jultraditioner är att vi varje år klockan tre på julafton – vilket också är knäppt att vi firar just aftnar och inte dagar – tittar på samma snuttar amerikansk tecknad film. Och hur vi anstränger oss att föra över denna tradition till våra barn. Andra länder skulle skaka på huvudet om de visste. Men jag håller med dig. Detta är inget man skojar bort! Hoppas verkligen att denna tradition får leva kvar mååånga år till.

    1. Visste det knäppt- för att inte säga helknäppt 😊! Men det spelar liksom ingen roll, Kalle Anka & Co är ett måste på julafton och lika självklar som skinkan på julbordet.

  4. ”Kalle Anka och hans vänner” ligger inte på svtplay pga rättigheter, men jag upptäckte i år att man kunde titta ”live”! Lycka!!! Men det var överbelastat så det bara tuggade och tuggade….dåligt av svt. Givetvis ska man se Kalle. Jag kan sakna att varje jul när nissarna målade med schackfärgen så sa min far ”jävla bra färg, den!”. Kommentaren hörde liksom till…
    I ganska många år har vi också sett ”Karl-Bertil Jonssons julafton” som även min mor (som inte var intresserad av Kalle) njöt av.
    Gott slut och Gott Nytt År!

    1. Ja den schackrutiga färgen är fantastisk, liksom spindeln som får dockornas hår att locka sig. Och som du säger: Karl-Bertil Jonssons julafton är också en klassiker. Och sådana ska man vara rädd om! Gott slut och gott nytt år!

Kommentera