Att acceptera åldrandet är svårare än det låter

En morgon mötte jag en kvinna vars övre ögonlock verkade ha fördubblats under natten. Särskilt det högra ögonlocket hängde oroväckande långt ner. Kvinnan spärrade upp ögonen och då påminde hon plötsligt om någon från förr i tiden, d v s sitt yngre jag. Ni förstår säkert att den kvinnan är jag och att jag betraktade min egen spegelbild. Och nu kommer ett erkännande som jag inte alls är bekväm med: Att acceptera åldrandet är svårare än det låter.

Tulpan, vit och röd, halvvissen. Att acceptera åldrandet är svårare än det låter.
Lite vissen, men fin ändå.

Jag vet. Det är vare sig PK eller OK att säga att åldrandet, utseendets och kroppens förfall är en trist historia. Bara man är frisk, rörlig och hjärnan fungerar (läs gärna även tidigare inlägg i ämnet) är allt frid och fröjd. Alla ska vi fara väg i den väl inoljade utförslöpan, ingen kommer undan och därmed är det heller inget att gnälla över. Dessutom är det fint med rynkor, hängande ögonlock, djupa linjer vid munnen och fladder under hakan. Erfarenhet. Vishet. Livets avtryck. Så kloka och insiktsfulla är mina tankar på ett plan. På ett annat plan känns det bara för jävligt.

Extra puffiga

Det var på midsommaraftons morgon jag och mina hängande övre ögonlock konfronterades i badrumsspegeln. Varför just i dag? undrade jag missmodigt. Midsommarafton är ju ändå midsommarafton. Förvisso inte med inslag av sju sorters blommor under huvudkudden (jag vet sedan länge vem mannen i mitt liv är), fnissigt flirtande eller en-vild-natt-som-om-ingen-morgondag-existerar. Numera är det lugnt och fint. Stadigt och stabilt. Men man kan väl vilja vara till sin fördel i alla fall? tänkte jag och petade försiktigt på de för dagen extra puffiga ögonlocken.

Jag placerade två bomullsrondeller, dränkta i iskallt vatten över ögonen ett par minuter. Blev det bättre? Marginellt, kanske inte alls. Hittade två ögonmasker i allt-möjligt-korgen i badrumsskåpet. Läste med hungrig iver texten som rådde mig att förvara dessa masker i kylskåpet. Jaså? Larvade iväg till kylen och placerade maskerna där. En stund senare undrade maken om ”det där” verkligen skulle ligga i kylskåpet. Jajamensan svarade jag käckt och maken gav mig en blick som sa allt.

Två påsar med ögonmasker samt en tub kaviar. Att åldras är svårare än det låter.
Ögonmasker med kaviar.

Maskerna ligger, tre veckor senare, fortfarande i kylen så jag har väl, trots allt, överkommit den värsta ögonpuffskrisen. Men inom snar framtid ska jag prova maskerna i rent vetenskapligt syfte för att se om de åstadkommer någon förändring. Min arbetshypotes är att de inte gör det. Det känns dock trösterikt att de ligger där i kylskåpet, färdiga att tas i bruk. Nå. Lagom till eftermiddagens midsommarfirande hade övre ögonlocken dragit sig tillbaka något så jag kände mig relativt tillfreds och lade spegelchocken bakom mig.

Förr finns inte längre

Sen är det det där med rörligheten. Smidigheten. Att komma upp från golvnivå och ner på golvnivå snabbt och enkelt. Obesvärat. Ni vet så där som man gjorde förr. Förr finns inte längre. Nu är nu. Och en sak ska jag noga understryka: Den här jäkla pandemin har ställt till med mycket otyg och en av de, förvisso mindre viktiga, sakerna är att kroppen har förfallit. Den är numera skrivbordsstolsslapp. Jodå, jag har försökt hålla igång, men de senaste månaderna har det varit dåligt med motivationen.

Kvinna tar sig upp i en klätterställning.
Smidig? Tja …

Förutom detta konstrar och bråkar högerfoten (alla problem tycks relaterade till min högra kroppshalva). Jag kan inte springa längre. Foten smärtar, det känns som om den flyter ut och den skickar konstiga signaler till mig. Förmodligen säger den: Ge fan i att springa för jag pallar inte mer! Jag lyssnar inte jättebra till det. Visserligen har foten gjort ont från och till ända sedan jag stukade/vrickade den på en onödigt hög trottoarkant i Berlin för sisådär 15 år sedan, men den har alltid repat sig mellan varven. Så är icke fallet nu. Den bara inte vill. Och jag blir sur för jag har ju så mycket kvar att ge i löpspåret!

Fåfäng och ärlig

Nu har jag visat mig från en av mina sämsta sidor; blottat min fåfänga, brist på insikt och acceptans. Hur kan jag ens lägga tankemöda på detta? Borde jag inte ha kommit längre och reservationslöst bejaka åldrandet? Så som en del andra gör – eller åtminstone låtsas göra. Men jag är i alla fall ärlig: Det finns en viss sorg i att åldras och att acceptera åldrandet är svårare än det låter.

7 thoughts on “Att acceptera åldrandet är svårare än det låter

  1. Jag håller med dig Monica. Ibland känns det bara för visset. Då tänker jag på en elev som jag hade i 4:an en gång för länge sedan. Hela klassen traskade in till deras lågstadiefröken med rosor när hon fyllde år. Hon ojade sig lite över hur gammal hon höll på att bli. Tror att hon fyllde 30 år…Ja, ja. Mitt i allt ojande över hur gammal hon nu var så säger den lille pågen: ”Men du, vad är alternativet?” Men visset är det med ögonlock och allt som hänger och slänger. Det är det.

    1. Det var en insiktsfull ung man. Ja, visst är det visset vissa dagar. Så kan man tillåta sig att känna tycker jag – bara man inte fastnar i det. Men det har man ju inte tid med 😊.

  2. Handlar det inte ganska mycket om att släppa ”förr”…att inse att varje ålder har sitt? Och tror vi verkligen att allt ska fungera likadant livet igenom? Det som jag tycker känns trist är hur missnöjd jag var med mycket när det gällde utseende osv när jag var ung. Varför njöt man inte då? Varför hade jag inte den här inställningen att ”ja, ja, det är som det är i denna åldern” då?
    Pandemin har gjort att kroppen förfallit, skriver du. Jo, jo, här sitter en med lockdown-fett som ska bort. Och den kan jag inte skylla på ålder,,,,den får corona ta ansvar för!

    1. Visst har varje ålder sitt men detta ”sitt” är ju inte så kul i alla sina delar. Men det är inte mycket att göra åt, mer än att gnälla lite över det. Ja, det är dags att ta tag i den förslappade pandemikroppen och försöka få den lite på fötter igen. Själv har jag fixat nödvändigt intyg för att träna på jobbets bekostnad (men ännu inte tagit steget från intyg till handling) och en annan idé var/är att spralla på en yogamatta på terrassen, men det har inte kommit längre än till just en tanke. Jag behöver skärpa mig om det ska bli en hyfsat hållbar kropp att bo i framöver. Imorgon kanske?

Kommentera