En morgon mötte jag en kvinna vars övre ögonlock verkade ha fördubblats under natten. Särskilt det högra ögonlocket hängde oroväckande långt ner. Kvinnan spärrade upp ögonen och då påminde hon plötsligt om någon från förr i tiden, d v s sitt yngre jag. Ni förstår säkert att den kvinnan är jag och att jag betraktade min egen spegelbild. Och nu kommer ett erkännande som jag inte alls är bekväm med: Att acceptera åldrandet är svårare än det låter.
Jag vet. Det är vare sig PK eller OK att säga att åldrandet, utseendets och kroppens förfall är en trist historia. Bara man är frisk, rörlig och hjärnan fungerar (läs gärna även tidigare inlägg i ämnet) är allt frid och fröjd. Alla ska vi fara väg i den väl inoljade utförslöpan, ingen kommer undan och därmed är det heller inget att gnälla över. Dessutom är det fint med rynkor, hängande ögonlock, djupa linjer vid munnen och fladder under hakan. Erfarenhet. Vishet. Livets avtryck. Så kloka och insiktsfulla är mina tankar på ett plan. På ett annat plan känns det bara för jävligt.
Extra puffiga
Det var på midsommaraftons morgon jag och mina hängande övre ögonlock konfronterades i badrumsspegeln. Varför just i dag? undrade jag missmodigt. Midsommarafton är ju ändå midsommarafton. Förvisso inte med inslag av sju sorters blommor under huvudkudden (jag vet sedan länge vem mannen i mitt liv är), fnissigt flirtande eller en-vild-natt-som-om-ingen-morgondag-existerar. Numera är det lugnt och fint. Stadigt och stabilt. Men man kan väl vilja vara till sin fördel i alla fall? tänkte jag och petade försiktigt på de för dagen extra puffiga ögonlocken.
Jag placerade två bomullsrondeller, dränkta i iskallt vatten över ögonen ett par minuter. Blev det bättre? Marginellt, kanske inte alls. Hittade två ögonmasker i allt-möjligt-korgen i badrumsskåpet. Läste med hungrig iver texten som rådde mig att förvara dessa masker i kylskåpet. Jaså? Larvade iväg till kylen och placerade maskerna där. En stund senare undrade maken om ”det där” verkligen skulle ligga i kylskåpet. Jajamensan svarade jag käckt och maken gav mig en blick som sa allt.
Maskerna ligger, tre veckor senare, fortfarande i kylen så jag har väl, trots allt, överkommit den värsta ögonpuffskrisen. Men inom snar framtid ska jag prova maskerna i rent vetenskapligt syfte för att se om de åstadkommer någon förändring. Min arbetshypotes är att de inte gör det. Det känns dock trösterikt att de ligger där i kylskåpet, färdiga att tas i bruk. Nå. Lagom till eftermiddagens midsommarfirande hade övre ögonlocken dragit sig tillbaka något så jag kände mig relativt tillfreds och lade spegelchocken bakom mig.
Förr finns inte längre
Sen är det det där med rörligheten. Smidigheten. Att komma upp från golvnivå och ner på golvnivå snabbt och enkelt. Obesvärat. Ni vet så där som man gjorde förr. Förr finns inte längre. Nu är nu. Och en sak ska jag noga understryka: Den här jäkla pandemin har ställt till med mycket otyg och en av de, förvisso mindre viktiga, sakerna är att kroppen har förfallit. Den är numera skrivbordsstolsslapp. Jodå, jag har försökt hålla igång, men de senaste månaderna har det varit dåligt med motivationen.
Förutom detta konstrar och bråkar högerfoten (alla problem tycks relaterade till min högra kroppshalva). Jag kan inte springa längre. Foten smärtar, det känns som om den flyter ut och den skickar konstiga signaler till mig. Förmodligen säger den: Ge fan i att springa för jag pallar inte mer! Jag lyssnar inte jättebra till det. Visserligen har foten gjort ont från och till ända sedan jag stukade/vrickade den på en onödigt hög trottoarkant i Berlin för sisådär 15 år sedan, men den har alltid repat sig mellan varven. Så är icke fallet nu. Den bara inte vill. Och jag blir sur för jag har ju så mycket kvar att ge i löpspåret!
Fåfäng och ärlig
Nu har jag visat mig från en av mina sämsta sidor; blottat min fåfänga, brist på insikt och acceptans. Hur kan jag ens lägga tankemöda på detta? Borde jag inte ha kommit längre och reservationslöst bejaka åldrandet? Så som en del andra gör – eller åtminstone låtsas göra. Men jag är i alla fall ärlig: Det finns en viss sorg i att åldras och att acceptera åldrandet är svårare än det låter.
stadsmadam 
Jag håller med dig Monica. Ibland känns det bara för visset. Då tänker jag på en elev som jag hade i 4:an en gång för länge sedan. Hela klassen traskade in till deras lågstadiefröken med rosor när hon fyllde år. Hon ojade sig lite över hur gammal hon höll på att bli. Tror att hon fyllde 30 år…Ja, ja. Mitt i allt ojande över hur gammal hon nu var så säger den lille pågen: ”Men du, vad är alternativet?” Men visset är det med ögonlock och allt som hänger och slänger. Det är det.
GillaGilla
Det var en insiktsfull ung man. Ja, visst är det visset vissa dagar. Så kan man tillåta sig att känna tycker jag – bara man inte fastnar i det. Men det har man ju inte tid med 😊.
GillaGilla
Handlar det inte ganska mycket om att släppa ”förr”…att inse att varje ålder har sitt? Och tror vi verkligen att allt ska fungera likadant livet igenom? Det som jag tycker känns trist är hur missnöjd jag var med mycket när det gällde utseende osv när jag var ung. Varför njöt man inte då? Varför hade jag inte den här inställningen att ”ja, ja, det är som det är i denna åldern” då?
Pandemin har gjort att kroppen förfallit, skriver du. Jo, jo, här sitter en med lockdown-fett som ska bort. Och den kan jag inte skylla på ålder,,,,den får corona ta ansvar för!
GillaGilla
Visst har varje ålder sitt men detta ”sitt” är ju inte så kul i alla sina delar. Men det är inte mycket att göra åt, mer än att gnälla lite över det. Ja, det är dags att ta tag i den förslappade pandemikroppen och försöka få den lite på fötter igen. Själv har jag fixat nödvändigt intyg för att träna på jobbets bekostnad (men ännu inte tagit steget från intyg till handling) och en annan idé var/är att spralla på en yogamatta på terrassen, men det har inte kommit längre än till just en tanke. Jag behöver skärpa mig om det ska bli en hyfsat hållbar kropp att bo i framöver. Imorgon kanske?
GillaGilla
Du har i alla fall kommit till tanke och fix!
GillaGilla
Ett litet myrsteg …
GillaGilla
…är mer av en början än stillastående…
GillaGilla
Jag tänker tillbaka och minns när några väninnor och jag diskuterade det här med att fylla år. Att fylla jämna år som fyrtio, femtio och sextio! Det gick rätt så bra… men sextiofem, då började jag tycka ”att nu räcker det!” Det är ju inte åldern i sig, utan just det du beskriver… ålderstecken! men även det accepterar jag till en del, däremot har jag mycket svårt med ”krämpor!” Att kroppen inte vill allt det som jag vill! Nu beror det ju på det som var fjärde svensk drabbas av – artros! Det tycker jag är urjobbigt, för det begränsar mig! Men samtidigt ser jag att jag ändå är i rätt bra kondition, jämförelsevis! 🙂 Min svullna ögonlock och ”gäddhäng” är inget kul heller!
Tillsammans är vi starka! 🙂
GillaGilla
Något val har vi ju inte när det gäller åldrandet, men detta faktum gör det inte lättare att acceptera. Konditionen är viktig och att inte ge upp utan hålla sig i så god form som möjligt, så länge som möjligt.
GillaGilla
Åldrandet är ju bättre än alternativet att inte åldras, men visst kan det vara svårt att acceptera. Själv kämpar jag med att acceptera att håret börjar bli grått, men visst ser jag att även ögonlocken börjar bli lite mer hängiga…och i kroppen är jag inte så smidig som jag är van vid men försöker tänka positivt och se det hela som ett äventyr. Antar att det kommer att gå i vågor precis som allt annat i livet, men åldrandet är nog något man bör prata om och lyfta fram mer i medier…
Tack för ett fint inlägg!
Må gott! Kram Christina
GillaGilla
Vilken bra tanke att se åldrandet som ett äventyr – det ska jag försöka praktisera. Men visst dippar man emellanåt.
GillaGilla
Jadå, det kan jag intyga. Läste just ditt inlägg igen och skrattar igenkännande åt dina beskrivningar. Försöker se positivt på det här med att åldras, men somliga dagar är utmaningarna större. Känns ändå fint att inte vara ensam.
Girlpower och kram till dig som skriver!
Christina
GillaGilla
Tack! Ja, det skiftar verkligen från dag till dag hur bra man är på att möte sitt åldrande. Lika bra att lyfta det till ytan – att det inte är enkel acceptans hela vägen.
GillaGilla
Är du optimist? Det är jag. Jag tycker mig ha noterat i min omgivning att de som är i grunden optimister ofta har svårast att acceptera åldrandet. Jag är själv en av dem. Det är inte ett enda kul. Alls!
GillaGilla
Jag är en solklar optimist! Äntligen förstår jag varför jag inte tycker det är så himla kul med åldrandet 😉!
GillaGilla
Ja. Att vi åldras går ju liksom emot optimistens inbyggda föreställning att allt alltid ska bli bättre med tiden. Vi själva blir ju inte det. Inte efter en viss tidpunkt i livet. Men det är liksom att det ändå finns en känsla av förväntan på att kroppen borde bli yngre med tiden. Men den blir ju inte det. Hur mycket träning och krämer och bantning och vad som vi nu än försöker med…
GillaGilla