Tänk att pandemin har pågått i drygt ett år och ändå visste inte jag vem Elisabeth Backteman är. Men nu vet jag: Hon är 187 cm lång, har en svart dubbelknäppt jacka, vida byxor samt skor med låga klackar. Dessutom är hennes glasögon tonade och bågarna är kantiga. Och javisst ja – hon är även regeringskansliets samordnare i krishanteringsfrågor och statssekreterare i justitiedepartementet. Det är det sistnämnda som är intressant, så jag undanber mig irrelevant information om utseendet.

Det är en intressant intervju som SvD gjort med Elisabeth Backteman om hennes jobb. Men tyvärr är det stycket om hennes klädsel, längd och glasögon som jag minns bäst efter läsningen. Förklaringen är enkel: Jag blev förbannad. Varför i all sin dar behöver vi läsare känna till hur lång Elisabeth Backteman är? Och vad är det vi ska förstå av – eller tänka om – att hennes glasögon är kantiga och tonade? Att hon är vass? Bestämd? Har pondus? Är modemedveten?

Kort men välutbildad

Faktum är att jag blev så irriterad att jag började googla på Leif Pagrotsky eftersom jag vet att han är kort – och man. Leif Pagrotsky är socialdemokrat och har haft diverse ministerposter och har även varit generalkonsul i New York. Att han är kortvuxen har nämnts i olika sammanhang genom åren. I en artikel i Aftonbladet, som förvisso handlar om just längd, konstateras att Pagrotsky är ”kort – men välutbildad”. Ja … finns det något som talar emot att kort längd, eller längd över huvud taget, kan förenas med hög utbildningsnivå?

Pagrotsky får i samma artikel frågan om han är ”nöjd med sina 1.61” och han svarar: ”Jag kan inte göra så mycket åt min längd”. Det är ett mycket sakligt konstaterande och möjligen uttrycker det även en viss leda över denna typ av frågor. Inte heller Elisabeth Backteman lär kunna göra något åt sin längd – i händelse av att hon skulle tycka att den är besvärande.

För stor kavaj

Men hur är det med Pagrotskys skägg och klädsel? Och eventuella glasögon? Jag googlar vidare och kommer fram till följande: Pagrotskys skägg auktionerades ut på Musikhjälpen 2011 (Centerstudenterna i Uppsala köpte det för 8100 kronor). Om hans klädsel hittar jag en kommentar på Realtid från 2004 där det sägs att Pagrotsky bär ”en lite för stor kavaj av den typen som Leif Pagrotsky alltid har”.

När det gäller glasögon hittar jag ingenting annat än att han har provat Nina Perssons (i popgruppen Cardigans) glasögon i Cannes 1999. Men då är det ju inte Pagrotskys glasögon det handlar om. Har Pagrotsky, totalt sett och trots fler år i rampljuset, kommit lindrigare undan än Elisabeth Backteman när det gäller beskrivningar av utseendet?

Konserverar och göder

Varför är längden intressant? Varför antas klädsel och utseende i övrigt vara av intresse om artikelns ämne är ett helt annat? I dessa moderna tider är artiklar ofta illustrerade med bilder. Då kan läsaren – om hen så vill – själv fundera över dubbelknäppta jackor, slipsar, skägg samt låg- och högklackade skor. Skribenten behöver inte ”ge färg” åt artikeln/reportaget genom att beskriva utseende. Det inte bara konserverar utan även göder osunda fixeringar vid utseende, om vad som ska anses vara skönt och oskönt.

Under min uppväxt var jag länge den som var längst i klassen. Det var under en tid lite kämpigt att andra antog att jag var äldre än vad jag var. För så var det: lång = äldre. När jag kom upp i årskurs 6 var det äntligen några till som var ungefär lika långa, om inte lite längre till och med. I dag är jag, om inte en puttefnasker, så ändå kortast i kärnfamiljen. Detta har jag fortfarande inte riktigt förstått och vant mig vid och då är jag ändå 63 år och har varit kortast i familjen i i alla fall 15 år. Det säger något om vad som dröjer sig kvar efter att ha blivit bemött utifrån hur man ser ut. För att man är lång. Eller kort. För hur man klär sig eller hur glasögonbågarna ser ut. Eller något annat som faktiskt är helt ointressant.