Förr i tiden firade vi ofta jul i ett större sällskap. Det är inte vanligt numera och i år skulle vi vara fyra personer på själva julafton, men nu står det klart att det bara blir jag och maken. Det bidde en tummetott. Men en tummetott kan också vara fin.

Ni minns väl sagan om Mäster Skräddare? Till skräddaren kom en man med en bit tyg som han ville låta sy sig en rock av. Visst, nemas problemas! Men när mannen skulle hämta sin rock hade den krympt till en väst och veckan därpå till en vante o s v. I slutänden blev det inte ens en tummetott utan – ingenting.

Tar ingen hänsyn

Det är så den här julen kommer att gestalta sig för många, tror jag. De stora planerna om en familjefest med dignande julbord, julgotter och spel har allt eftersom krympt. Covid-19 fortsätter att svepa fram med oförminskad styrka och tar ingen som helst hänsyn till juletid och julefrid. För somliga blir julen en familjehögtid nästan som vanligt, för en del en tummetott, för andra ännu en slitsam och påfrestande covid 19-dag på jobbet och för några blir det en ledsen julafton i ensamhet.

Många olika perspektiv

Men kanske finns det även de som tycker att det är utmärkt att det i år finns en respekterad och accepterad ursäkt för att slippa fira med släkten? Det är inte alla som tycker att julafton med släkten är mysigt eller ens något att längta efter. Covid-19 kan också fungera som en socialt accepterad förklaring för den som ofrivilligt sitter ensam i jul. Som sådan ensamfirare kan man kanske känna sig mindre ensam i år eftersom det är högst troligt att det finns betydligt fler än vanligt som är utan sällskap på julafton. Man kan vända och vrida och se på julen ur många olika perspektiv.

För egen del bidde det alltså en tummetott i år. Det går bra det också. Så länge ingen i familjen är jättesjuk eller ”bara” behöver vara i karantän är jag nöjd. Men jag när ett hopp om att vi alla ska kunna fira nästa års julafton i friskhetens tecken och tillsammans med dem vi vill.

God jul!