Vem är du när covid-19 bleknar och vi studsar tillbaka?

När Covid-19 bleknar? I dag, med överbelagda intensivvårdsavdelningar, ett stort antal avlidna och ännu fler smittade, känns det som om vägen dit är lång. Företag och olika näringar tar inte bara mycket stryk utan går även under. Elever får distansundervisning och många arbetar hemifrån. Men en dag vänder det och då kan vi utvärdera vår resiliens, d v s vår motståndskraft och förmåga till återhämtning. Vem är du när covid-19 bleknar och vi studsar tillbaka?

Groda med krona på huvudet, sitter på sten i vatten. Vem är du när covid-19 bleknar och vi studsar tillbaka?
Studsa eller hoppa tillbaka till ett normalt liv. Vem är du då?

Vi har alla olika sätt att hantera svåra situationer, kriser och problem. En del spottar i nävarna och kör. Andra synar situationen i sömmarna och funderar på om den går att förändra eller inte. Svaret avgör det fortsatta agerandet och kanske även välbefinnandet. Andra rasar hop, ser allt i svart och blir passiva. Vissa söker efter förklaringsmodeller av mer eller mindre trovärdig karaktär – och så vidare.

Större mening

Resiliens, motgångar och återhämtning är ämnen i ett avsnitt av radioprogrammet Kropp & Själ. Medverkande psykologer menar att de som hanterar stora förändringar och kriser mest framgångsrikt, d v s är mest resilienta, har vissa egenskaper. De är överlag mer hoppfulla, har en ljusare syn på tillvaron och ser en större mening i det de gör. De upplever att de är en del i ett större sammanhang. Förmågan att studsa tillbaka från motgångar eller stora förändringar, att återhämta sig och landa hyfsat bra på fötterna igen, hänger ihop med ett sådant ”mindset” (lite förenklat).

Lyckligt lottad

Hur är min förmåga att studsa tillbaka när covid-19 bleknar? Jag är lyckligt lottad i denna pandemisituation. Jag har kvar mitt jobb, kan arbeta på distans och får in min lön. Min familj är intakt. Även om jag för närvarande lever i en relativt isolerad tvåsamhet, så är den harmonisk och välfungerande. Jag har promenadvänner att umgås med. Jag är en kugge i hjulet, har ett sammanhang och mår bra. Så om alla dessa gynnsamma omständigheter fortsätter finnas lär min återstuds till ett normalt liv bli enkel – även om vissa företeelser i samhället då är förändrade för alltid.

Räcker det?

Men hur kommer återstudsen att se ut för dem som förlorat närstående, livsverk och inkomst under denna pandemi? Hur kommer återstudsen att se ut för dem som sedan länge sliter och tänjer sig till bristningsgränsen för att rädda andra? Kommer det att räcka att ha haft en ljus syn på tillvaron, att ha känt att det man gör är meningsfullt och att man är en del i ett större sammanhang för att kunna återhämta sig?

Vem är du när covid-19 bleknar och vi studsar tillbaka?

13 thoughts on “Vem är du när covid-19 bleknar och vi studsar tillbaka?

  1. Jag hoppas vi inte studsar tillbaka till samma ställe vi var på innan C-19. Att vi lärt något av detta. Måste vi resa så vansinnigt mycket, måste vi tränga ihop oss till bristningsgräns i ex. varuhus och krogar, måste vi handla när vi är sjuka och stå och hosta och snörvla en medmänniska i nacken. Måste vi… ja du förstår Jag hoppas att det kommer något gott ut av detta, vi kanske har tagit i ett steg tillbaka på mer än ett sätt, att vi reflekterar vad vi håller på med när detta är över och skärper till oss. För jag hoppas jag får vara med på om återstudsen.

    1. Ja, jag hoppas också att vi alla lär oss något av detta och ändrar diverse dåliga beteenden och tankemönster. Nu har vi en riktig chans att hejda utförslöpan.

  2. Jag tror att jag är ganska mycket den samma efter covid-19 som före, bara det nu blir ett ’efter’… men så har inte jag eller mina närmaste heller drabbats så mycket, hittills, peppar-peppar, utom isoleringen, som inte nämnvärt ändrat en introvert människas liv… närmast är det ”frihetsberövandet” som känns trist. Tack vare de tekniska möjligheterna att hålla kontakt, är man ju lyckligtvis inte helt isolerad😊

    Psykologerna du nämner har säkert rätt, men det man ibland glömmer är, att de som har många motgångar och kriser i bagaget kan till sist också ”tappa hoppet”. Även om de ursprungligen varit ”överlag mer hoppfulla, har en ljusare syn på tillvaron och ser en större mening i det de gör”. På finska finns ett uttryck som översatt blir ungefär ”Sibirien fostrar”, kanske just med tanken att hårda omständigheter gör en ödmjuk(are), men också kanske tär på optimismen… Den som sällan eller aldrig hamnat i ”Sibirien” har nog enklare att anamma en positiv attityd än den som hamnat där oftare… studset (o spänsten i det) kan bli ”slöare” med tiden utan att man för det behöver stämplas som en pessimist, kanske närmast realist i.s.f oändligt (naiv?) optimist…🤓

    1. Jag kan känna igen mig i det du skriver om ”frihetsberövandet”. Jag kan inte definiera mig som introvert, men har absolut inga problem att tillbringa ansenlig tid på egen hand. Men jag vill ha möjlighet att välja själv 😊 – annars känns det snart begränsande.
      ”Sibirien fostrar” är ett intressant uttryck och tanke. Tuffa utmaningar kan vara härdande, men utan tvekan kan upprepade motgångar, eller långvariga sådana, också tära hårt på optimism och ljust sinnelag. Det är just det jag funderar över när jag talar om dem som nu under covid-19 sliter hårt i vården och dem som mist livsverk eller kämpar som tokiga för att rädda det som räddas kan/försöker rida ut pandemistormen. Går det att fullt ut återhämta vad som förlorats; i mentalt välbefinnande och materiella och ekonomiska förutsättningar?

      1. Människan är ju en anpassbar varelse, tänk bara på dem som överlevde förintelsen! Personligen tror jag nog att vi klarar oss med lite mindre, det har vi gjort förr också, t.ex. efter krigstiden. Upplever att girigheten eskalerat de senaste årtiondena, bra är inte mera tillräckligt utan det skall vara mer (t.ex. vinst). Kanske det goda pandemin hämtar med sig är att denna trend nu skulle lite avrundas och att vi börjar värdera annat än pengar och ytliga attribut…. Men visst har alla företagare som nu kämpar med sin ekonomi, liksom de som mister sitt jobb, min fulla sympati.

      2. Visst är människan anpassningsbar och tur är det 😊. Vi har anpassat oss till mer – och kan anpassa oss till mindre igen. Men det är inte så säkert att alla hoppar på det tåget.

  3. Jag är nog en så’n som studsar tillbaka. Har man varit med om en del motgångar i livet så vet man att det kommer ett ”efteråt”. Frågan är vad man studsar tillbaka till. Jag känner att jag vill LEVA igen så det blir nog en hel del aktiviteter och go’a middagar med vänner. Vi är inne i vår andra lockdown så bara en bilutflykt utanför hemorten är otroligt lockande! Men man måste också komma ihåg att alla är väldigt slitna så någon väldig energiexplosion blir det inte utan siga, siga (som man säger här i Grekland) eller min favorit: ett steg i taget.
    Jag hoppas att alla som varit i ”frontlinjen” eller som försöker komma tillbaka efter covi-19 får all hjälp de behöver – samtal, sjukgymnastik, hjälpmedel, ledig tid…..
    Jag hoppas också att lärdomen av den här krisen bl a är att vi är tacksamma för vad vi har, uppskattar det och tar det tillvara.

    1. Ja, det sociala umgänget står mycket högt i kurs och längtan är stor. Det enkla, spontana och självklara umgänget med andra, utomhus och inomhus, står mycket högt på önskelistan inför nästa år.
      Ett steg i taget vid en återgång till ett mer normalt liv låter klokt. En del behöver det för att de är trötta och slitna, men vi alla behöver fundera på vad det är vi vill och ska återgå till och vad det är vi inte vill ha längre. Då kan det vara ett smart val att inte omedelbart tuta och köra enligt tidigare modell, utan ta det just steg för steg. Välja – och välja bort.

  4. Intressant läsning som får mig att fundera. Särskilt introvert är jag nog inte men jag kan gilla att vara ensam med mina böcker till och från men då väljer jag det. Det är nog det som känns tuffast nu att man inte kan välja. Saknar familj och vänner. Dålig tajming för oss att flytta utomlands precis i en pandemi vilket har gjort att avstånd till familj och vänner blivit än större. Önskar att jag också hade en promenadvän om dagarna. Men maken och jag har åtminstone varandra. Tänk så många som inte har det. Tacksam för det vi har och för tekniken som gör att vi kan ta en drink och äta middag tillsammans med familj och vänner – om än digitalt.

    1. Ja, man ska vara glad för vad man har eftersom det minsann inte är fy skam. Tänk om vi hade varit helt solokvist i detta? Fy sjutton! Ja, det var lite dålig tajming att flytta utomlands just när pandemin bröt ut – men hur skulle du kunna veta det? Och en rad nya erfarenheter får du ju ändå!

Kommentera