Jag sitter i en brassestol på stranden en lördag eftermiddag och läser en bok. Den är intressant, men jag nickar till flera gånger. Det är med en kraftansträngning jag tar mig upp till vakennivå igen. Denna trötthet förbryllar mig, men så får jag höra följande: Att skapa nya rutiner tar mycket energi. Och det är ju just det vi gör nu under coronapandemin – skapar nya rutiner.
Jag somnar i soffan på kvällarna. Är makalöst trött trots att jag ”bara” har varit hemma och jobbat hela dagen. Tanken har slagit mig att jag kanske har en ultramild form av covid-19 och att det är förklaringen till min trötthet. Eller så har jag drabbats av vårtrötthet. Men det stämmer inte eftersom jag fungerar tvärtom och alltid blir energisk och pigg när ljuset återvänder. Så varför skulle det vara annorlunda i år?
Normalt onormal
Men så lyssnar jag på radioprogrammet Kropp och själ som just den här gången handlar om behovet av rutiner och jag förstår att jag nog är normal i den här onormala situationen som vi alla lever i för närvarande. Vi måste skapa nya rutiner för att få arbetsliv och vardagsliv att fungera och att skapa nya vanor är krävande. Tacka fasen för att jag är trött!
Att jobba hemifrån kräver, åtminstone delvis, nya rutiner. Det finns ingen ”funderartid” till och från jobbet längre. En lång rad videosamtal kräver annat än att träffas i verkligheten, såväl när det gäller innehåll som social interaktion. Det är över huvud taget mycket skärmtid.
Men det är så många fler rutiner som är nya än dem som hör till jobbet. Att inte kunna gå till gymmet kräver något annat som ersättning. Som tur är, är det vår och det går alldeles utmärkt att vistas utomhus: i löpspåret, på utegym och gå promenader. Att inte kunna umgås på vanligt vis med familj och vänner kräver kreativa lösningar och skapar nya vanor. Krogar och hem är utbytta mot skog, parker och bänkar ute på stan. Det fungerar fint, men jag längtar efter att gå på bio, konserter och få komma hem till andra.
Viljestyrka krävs
Även att coronahälsa med armbåge mot armbåge istället för med en handskakning eller en kram kräver att vi tänker efter före. Vi har så många vanor som är automatiserade sedan länge och som kräver medveten viljestyrka för att bryta. Hosta i armvecket (men helst inte hosta alls), hålla avstånd i affärerna, observera de gula markeringarna på golven – att skapa nya rutiner tar mycket energi.
Och sen när allt detta har blivit rutin och automatiserat, ska vi tänka om och gå tillbaka till våra tidigare vanor, eller åtminstone till dem som är något att ha. Nya beslut: Vilka vanor vill jag behålla och vilka ska jag skrota? Åh, jag blir trött bara jag tänker på det!
stadsmadam 
Ja, det är klart det blir en omställning i o m corona. För mig är det ingen skillnad än så länge då jag är föräldraledig, men jag märker förändringar många andra får göra. Låter rimligt att det är de nya rutinerna som gör dig trött. Hoppas nya vardagen sätter sig snart och du hittar tillbaka till ditt pigga vår-jag!
PS. Vilka härliga bilder på isbjörnar du hittat!
GillaGilla
Ja, att världen blivit så mycket mindre och mer begränsad på alla sätt och vis tar på krafterna. Men jag och mina nära är friska, jag har ett jobb och kan röra mig relativt fritt – det är en ynnest. Isbjörnarna ingick i en utställning på Arken i Köpenhamn. Jag var där bara några dagar innan gränsen mellan Sverige och Danmark stängde 😊. Och visst är de roliga och uttrycksfulla!
GillaGilla
I arbetslivet har det nog skett större förändringar, än för oss som är pensionärer. Men jag är en ganska nybliven sådan och det har tagit tid att vänja sig vid det nya livet som jag i och för sig tycker mycket om. Maken och jag tillbringar mycket tid tillsammans och har vant oss vid det. Men precis som du saknar jag att inte kunna bjuda hem familj och vänner, eller att själv bli bjuden. Saknar att inte kunna promenera där jag vill och att inte kunna träna i grupp som vanligt. Ja, det tar tid att vänja sig vid nya rutiner, och sedan ska vi tillbaka till något som känns ovisst. Hur ska det bli? Hur vill vi att det ska bli?
Hoppas du får en bra dag!
Gunilla
GillaGilla
I den här distanserade tiden har jag och maken skojat om att vi nu testkör inför pensionen. Vi tillbringar ovanligt mycket tid tillsammans på kvällar och helger – och det går som väl är alldeles utmärkt. Men ibland sticker en av oss iväg på egen hand, bara för att få skrota runt lite i singular. Det kan behövas när man lever i nära tvåsamhet med ett, i dessa tider, begränsat socialt umgänge. Sen kan jag mycket väl förstå att andra, som inte bor tillsammans med någon, kan vara dödströtta på ensamheten.
GillaGilla
Jag är också trött! Kanske beror det på de brutna vanorna!
GillaGilla
Nya rutiner, nya förutsättningar att ta ställning till, mängden information som sköljer över oss (och där över hälften är spekulationer och rykten), vilsenheten i en ny tillvaro – klart som faen att man blir trött! En tröst i eländet: det lär ta 21 dagar att skaffa sig en ny vana.
GillaGilla
Och då pratar vi inte en utan ett antal nya vanor 😄👍!
GillaGilla
Precis – det är mycket nu!
Och vi hinner inte riktigt ”sätta” alla nya vanor eftersom det där viruset ändrar våra förutsättningar hela iden…
GillaGilla
Pingback: En tid utan covid 19 och med återfunnen osthyvel hägrar - stadsmadam