Från ett land till ett annat

I dag åkte jag över Öresundsbron. Ni vet den där bron som förenar Sverige med Danmark – och tvärtom. Det känns fint att så enkelt kunna forsla sig från ett land till ett annat och tas emot med öppna armar.

Från ett land till ett annat. Öresundsbron. Bropelare. Vatten.
En bro kan vara så mycket mer än en stålkonstruktion.

Det var ingen som försökte preja oss där på bron i ett försök att hindra oss att nå andra sidan. Det var ingen som sköt varningsskott i vattnet heller. Nej, vi kom över till grannlandet utan sådana ”mankemang” och kunde sedan strosa runt på Arken, ett museum för modern konst, äta en god lunch och hygge oss. Sedan åkte vi hem igen precis när vi ville och även det gick utan problem.

Jag gjorde en dagsutflykt. Andra är på flykt. I dessa dagar tänker jag särskilt på det som utspelar sig vid gränsen mellan Turkiet och Grekland. Jag försöker föreställa mig hur det känns att vara icke önskvärd. Att mötas av kalla handen vart jag än vänder mig. Att vara både utestängd och instängd. Det är en främmande tanke för mig, svår att ta in. Men verklighet för så många andra.

Vi lever i en konstig värld. Även om glaciärer smälter, är det som om världen har blivit kyligare.

5 thoughts on “Från ett land till ett annat

  1. Låter som en trevlig dag i utlandet, och där de sista styckena är en tänkvärd och välbehövlig motvikt till all galla i detta ämne som spys ut på många bloggar. 🙂

  2. Visst är det hemskt med dessa människor som inte är välkomna någonstans och när jag ser bilder av barnen undrar jag vilka ärr det orsakar i deras själar….och följder för hela världen. Problemet är nog trots allt större än det, om de släpps in i Grekland eller inte – tyvärr! Inte på min bakgård, tack, tänker väl vi flesta om vi är riktigt ärliga. Men hur skall man hjälpa? Pengarna man ger i bistånd kanske landar på något helt fel konto…i värsta fall bidrar biståndspengarna till ännu mer krigsutrustning. Lösningen är väl inte heller att forsla alla från eländet hit upp och sedan har vi elände här i stället då integreringen misslyckas . Om jag tänker efter, vill nog jag åtminstone helst bo ”hemma” och då skulle väl bästa lösningen vara att försöka stoppa alla ”stora pojkar” från att tävla ”vem som är starkast” i sina krigslekar och i stället tvinga dem att sluta öka på eländet (& helst bära sitt ansvar). Om viljan på riktigt fanns borde det säkerligen vara möjligt, men såsom sången säger ”money makes the world go around”… nu sitter olika gubbar och gummor och grubblar i oändlighet vem som skall axla ansvaret men ingenting händer. Alla är som tysta möss i sina vrån och hoppas på att ingen kräver just dem att dela ansvar, sedan finns ju vi här uppe i Norden som ofta och gärna agerar som ’modellelever’ och följer alla regler och stipulationer till punkt o pricka medan en del andra slinker undan allt de kan… och däremellan fortsätter det omänskliga lidandet…. Som sagt, ett stort problem som knappast den grekiska gränsbevakningen ensam kan lösa.

    1. Visst är det ett stort problem och mycket komplext. Färre ”stora pojkar” som låter tuppkammen växa och mer samarbete nationer emellan hade sannerligen inte skadat. Men det går trögt. Oändligt trögt. Och under tiden far människor illa.

  3. Ja, vad kan man säga? Förtvivlan – hur kan detta krig få fortsätta!? Hur kan människor få vara som spelpjäser som i ett schackspel till exempel? Maktspel och utpressning utan slut känns det som… Vad som händer med många traumatiserade barn och vuxna det känner vi till… men grymheterna fortsätter.
    Ja, vilka kontraster Monica… förstår dina tankar och känslor när du for över bron.
    Kram Gunilla

Kommentera