Jag skulle inte ha ett liv med djur – sen kom kaninen Jack

Det var helt uteslutet. Jag skulle absolut inte ha ett liv med djur. Inga hundar, katter, hamstrar, får, fåglar, vietnamesiska hängbukssvin eller akvariefiskar. Jag ville inte ha det ansvar, jobb och den bundenhet det innebär att äga djur. Men sen kom kaninen Jack och bollen var i rullning.

Ett liv med djur. Får.
Jag skulle inte ha några djur. Inga får heller.

Jag växte upp i ett hem utan djur och önskade mig i flera år en egen ponny. Någon sådan blev det aldrig trots att det stod som nummer ett, omgivet av ett hjärta, på alla önskelistor. Så kom de egna barnen och den äldsta dottern började tjata om en kanin. En kanin! Vad skulle vi ha den till? Men en dag gav jag med mig (maken var något mer positiv vill jag minnas) och så kom den långörade och ljusbruna Jack till familjen. Han skvätte ut drivor av spån på golvet utanför buren och producerade en massa små pluttar. Men söt var han och ibland fick han springa lös, dock under övervakning eftersom han gillade att tugga på elsladdar.

Ett liv med djur. Snöskottning.
Ibland fick vi skotta oss fram till stallet.

Så började äldsta dottern på ridskola. Sen började yngsta dottern på ridskola. Sedan började mamma, d v s jag, på ridskola och plötsligt var vi överens om att ha egna hästar. En till varje flicka. Vi flyttade ut på landet för att kunna ha hästarna hemma. Pappa fick bli dräng och byggnadsarbetare: stängsla sex tunnland mark, riva ut en verkstad och inreda ett stall, bygga vindskydd, hämta höbalar, halm, spån och annat som behövdes.

Ett liv med djur. Sovande katt.
En katt för att jaga möss. Eller?

En kort tid innan vi skulle flytta från villaförorten till landet passade grannens katt på att föda. Yngsta dottern var överförtjust och tjatade om att jag skulle gå med över gatan till grannen och titta på kattungarna. Nej, sa jag, väl medveten om hur det skulle gå då. Efter någon veckas tjat följde jag trots allt med. Och så kom katten Ostis hem till oss och flyttade strax därefter med ut på landet. Vi måste ju ändå ha någon som kunde hålla efter mössen.

Ett djur med liv. Hästmule.
Snusa i varandras näsborrar var mysigt. Här en maskrosmule.

Ett liv med djur är fantastiskt på många sätt och pågick för vår del under ganska många år. Det blev mycket samvaro i stallet, mycket slit och släp, irritation (”varför har du inte mockat?”), härliga skogsritter, mer strukturerad träning och stunder då både hästen och jag blundade och andades i varandras näsborrar – bara för att det var så himla mysigt. Katten pluggade tillsammans med mig och placerade sig tvärs över datorns tangentbord eller läroböckerna. En tid följde han lillmatte hela grusvägen ner när hon skulle gå till skolan på morgnarna. Kaninen fortsatte att sprätta och plutta till en dag då han drabbades av en stroke (tror jag) och gick hädan inom loppet av 20 minuter. Han begravdes högtidligt vid ett träd, fint insvept i en handduk och nedpackad i en låda.

Ett liv med djur. Vita hästar i vårljus.
Bästa polare i ett försiktigt vårljus.

Det svåraste med att äga djur är att ta farväl av dem. Det spelar ingen roll om det handlar om att sälja dem eller att ta beslutet att deras tid, på grund av sjukdom eller skador, är slut. De har ju blivit familjemedlemmar och är lika egensinniga, kärleksfulla och betydelsefulla som de andra i flocken. Ann Heberlein, teologie doktor i etik samt författare och skribent, säger i Tankar för dagen om dessa tuffa beslut: ”(…) också det här är kärlek, också det här är ansvar. Så är det ju; för alla levande varelser man väljer att släppa in i sitt liv har man ansvar och den som är ansvarig måste ibland fatta svåra, sorgliga och smärtsamma beslut.”

I dag är jag tillbaka på ruta ett när det gäller djur. Jag har inga och vill inte ha några heller. Men jag har blivit en rikare människa tack vare dem jag fick rå om, ansvara för och ge och få kärlek av under en tid i livet.

6 thoughts on “Jag skulle inte ha ett liv med djur – sen kom kaninen Jack

  1. Fin berättelse. Min fru och jag har aldrig skaffat husdjur, den ene sonen pratade om det men det blev inga. Under min uppväxt och under många år efter det hade mina föräldrar hund.

  2. Trevlig matte-historia som man nog kan känna igen sig i. När jag var barn hade vi nästan alltid åtminstone katt(er), ibland möss (!), sköldpadda, hund… min mamma var lite av en idealist. Hennes dotter däremot är realist, men mina barn har nog fått ha katt och/eller hund, men jag har vägrat ”råttor” (möss o marsvin mm burdjur). Visst blir man fäst vid sina husdjur och såsom du säger, det värsta är att ta farväl. Nu är barnen utflugna och vi har ännu två katter (12 år), som kom till vår familje efter att vår förra katt dog 17 år gammal och hunden hade dött ett år tidigare, sonen saknade och mammas hjärta smalt…. Tycker nog husdjur också lär barnen ansvar och åtminstone mina barn har nog gjort som de lovat och hjälpt att ta hand om husdjuren då det begav sig.

    1. Jag håller med om att djur lär barn att ta ansvar – även om man som förälder får tjata en del också om att ansvaret ska och måste tas. En häst t ex är inte som en cykel som man kan ställa undan i garaget när man inte har lust eller ork en dag. Njut av katterna!

  3. Inga djur och så blev det flera! Det är ett stort ansvar att ha djur, men så mycket det ger. Jag ångrar att vi inte haft något djur under våra barns uppväxttid. Det har helt enkelt inte passat in. Själv växte jag upp med en stor Sankt Bernhardshund. Så mycket roligt vi hade med honom! En del andra djur fanns också under en tid som katter, höns, kalkoner och två grisar. 🙂
    Tack för att du delade med dig av din fina och varma berättelse!
    /Gunilla

    1. Tack för att du läser och kommenterar! Ja, det var lite otippat att kaninen skulle leda vidare till katt och ett antal hästar. Djuren tillförde mitt liv så mycket positivt, men det var också som jag hade ”befarat”, nämligen att man blir bunden och att det är mycket jobb (framför allt med hästarna). Jag ångrar dock inte en millisekund av det och är tacksam för vad alla dessa fyrbenta gav mig, men jag måste också tillstå att jag i dag njuter av att kunna åka iväg och göra vad jag vill när jag vill – på studs!

Kommentera