Jag har två vuxna barn. De har varit vuxna i många år redan och klarar sig alldeles utmärkt på egen hand. De har jobb, bostad, försörjer sig och har egna familjer och sammanhang. De är kloka, empatiska och självständiga människor. Ändå drabbas jag ibland av en stark mammaoro och den har sin förklaring: Föräldrar är som zebror – ränderna går aldrig ur.

Det kan vara en dröm, en mardröm, som gör att jag går igång. En bil krockar, ett hus brinner och barnen bara försvinner. Helt plötsligt och ologiskt. Den där drömmen har sedan en tendens att följa med in i vakenheten och den efterföljande dagen. Då vill jag gärna ringa och kolla läget. ”Allt bra?” frågar jag och låtsas som om det är ett alldeles vanligt samtal.

Otäcka scenarier

Vid ett tillfälle slumpade det sig så att båda barnen var i luften samtidigt, men i var sitt flygplan och på väg åt olika håll i världen. Som en blixt från en klar himmel tornade det ena scenariot värre än det andra upp sig i mitt inre. Båda planen försvann spårlöst, störtade i havet eller utsattes för ett terrorattentat. Jag har sällan känt mig så maktlös, för vad kunde jag göra? Vad kunde jag bidra med? Nada. Ingenting. Zero.

Ibland tänker jag på åren då barnen var tonåringar och i sina respektive sturm und drang-perioder. Jag tänker på allt de har berättat – och allt de inte har berättat. Minnet säger att även jag, med omsorg, valde ut vad som skulle delges föräldrarna och vad som skulle hållas hemligt. Orsakerna var två: dels ville jag inte få skäll, dels ville jag inte oroa.

Sårkar och poliser

Det var därför jag inte berättade att kompisen och jag, tillsammans med två nyfunna gotländska sårkar (pojkar), blev stoppade av polisen en sen natt i Visby (för att slippa skäll). Och det var därför jag höll tyst om en massa annat som bara hade skapat oro.

Min mamma uttryckte genom hela livet en lättnad när jag kommit hem från en resa, särskilt om den inkluderade flyg. Det var ”lite oroligt” tyckte hon när jag var ute och for på det där viset. Jag förstår vad hon menade, även om jag alltid reagerade som det barn jag delvis alltid förblev i hennes ögon. ”Äsch, det där är väl inget att vara ängslig för!”

Naturen är vis

Men det är tur att den där föräldraoron inte spökar i hjärnan varje dag och varje stund, utan bara dyker upp vid enstaka tillfällen. Naturen har alltså ordnat det ganska vist för oss, annars hade man ju varit ett nervvrak. Men … en gång förälder alltid förälder och vissa av ränderna går aldrig ur.