Att prata med ting hör livet till

Det händer att jag pratar med saker. Varje dag, närmare bestämt. Särskilt ofta sker det med prylar som jag av en eller annan anledning blivit förbannad på. Men det finns även sådana som jag talar mycket kärvänligt med. Att prata med ting, hur döda de än är, hör livet till. Eller hur?

Jag gillar min bil. Den har hittills varit till mycket lite besvär, är aldrig sur och vrång utan rullar glatt dit jag styr den. Vi har hängt ihop rätt många år nu och har helt enkelt blivit mycket goda vänner. Det är väl därför jag numera pratar med den också. Varje gång jag sätter mig i förarsätet säger jag ”Hello car!” och den replikerar med att tjänstvilligt och omgående spinna som en katt. Det är som om vi har en överenskommelse om vänligt bemötande.

Bil. Att prata med ting.
En riktig kompis som jag småpratar med flera gånger varje vecka.

Kanske undrar du varför jag pratar engelska med den? Det beror på att den är av utländsk härkomst. Eller ja, det är egentligen en efterkonstruktion. Jag tror att jag började med det för att låta lite … cool. Men bland varierar jag mig och säger käckt ”Hej bilen!” istället. Den går igång på det också. Lite jobbigt blir det om jag ska ha en passagerare med mig redan från start. Det känns, trots allt, lite genant att prata med bilen så där inför öppen ridå. Men då brukar jag hälsa på den tyst, inombords. Det fungerar det också.

Inget hänger ihop

Men så finns det de där sakerna som jag inte kommer överens med. De som jag skäller på. Symaskinen. I say no more. Jo, det gör jag förresten. Jag fattar verkligen inte hur ett ting kan vara så taskigt och ohjälpsamt. Det är inga problem att trä tråden och leda den rätt till nålen och genom nålsögat. Så långt är vi överens. Det är när jag trycker på gaspedalen som det går åt helsike. Omedelbart slackar tråden, stygnen är lösa och ingenting av det som skulle sys ihop hänger ihop. Under det lilla locket där spolen sitter (jodå, jag kan några symaskinstermer) har det snart bildats ett litet fågelbo av tilltrasslad tråd. Jag hatar symaskinen.

Symaskinsnål- och fot. Att prata med ting.
Se så oskyldig den ser ut. Men bara jag gasar på blir det ett inferno av trasslig tråd.

Sen är det fjärrkontrollerna. Varför har man inte en och samma fjärrkontroll till tv:n? Nej, minst två ska det vara, ibland tre. Hur ska jag veta vilka knappar jag ska trycka på om jag vill göra något utöver att sätta på och slå av tv:n, höja och sänka volymen? Det är ju hur många knappar som helst och det står en massa konstiga saker på dem. Jag trycker lite hit och lite dit och ber uttryckligen – och ganska vänligt – kontrollerna att samarbeta men plötsligt är allting jätterörigt och maken skäller på mig: ”Jag har ju visat dig 100 gånger!”. Det konstiga är att jag inte har några problem med datorer, paddor eller mobiler. Men fjärrkontroller … Vi talar inte samma språk. Eller så lyssnar de bara inte på mig.

Fjärrkontroller. Att prata med ting.
Fjärrkontroller har alldeles för många knappar.

I fredags kommunicerade jag även med ett av de två skohornen. Det ena är av plast och gudomligt tillmötesgående. Det andra ser likadant ut men är av metall och mycket ovänligt. Det sistnämnda ramlade ner på klinkergolvet inte en, utan tre gånger inom loppet av max två minuter. Bara för att jag letade efter handskarna på hatthyllan. Smällen när skohornet for i golvet var mycket otrevlig och jag råskällde på det. ”Fatta att du ska hänga kvar!” röt jag, varpå det svarade genom att åka i golvet en gång till.

Men tänk ändå vad bra att jag inte pratar med varje sak. Vilket pladder det skulle bli!

8 thoughts on “Att prata med ting hör livet till

  1. Underbart inlägg 🙂

    Apropå symaskinen så skulle nog jag börja med att dra tråden bakom den lilla bygeln som syns på bilden strax under där du skruvar fast nålen. Kanske också se över alla ställen där tråden skall löpa från trådrullen fram till nålsögat, brukar finnas två-tre ställen på symaskinen. Är det då lagom spänn på tråden hela vägen?

    1. Bygeln känner jag till. Jag har även grepp om att tråden kan/ska spännas 🤓. Problemet är att det blir fågelbo ändå 😡. Min man kan sy på den. Segel, jeanstyg … Det går hur bra som helst och det är ju kul för honom. Men jag – nej. Nu har jag sagt upp bekantskapen med symaskinen. För gott. Tänker inte krusa mer 😂. Men tack för tipsen! 👍

  2. Det här med två apparater senare och senare fjärrkontroller började väl med införandet av TV2 1969-70 sedan har det bara fortsatt, med två-tre fjärrkontroller genom åren TV, DVD, VHS… you name it.
    Till för något år sedan då äntligen vi hade en TV som fixade allt och allt var inbyggt i TV:n… puhhh äntligen bara en fjärrkontroll!
    Vad kommer då… jojomensan… FIBER-anslutning till alla hushåll, och givetvis skall det vara en liten box vid sidan av TV:n med egen fjärrkontroll för att kunna se TV antennfritt via fiber. Vad ligger numera på vardagsrumsbordet… 2 fjärrkontroller. 🙂

  3. Det där med fjärrkontroller känner jag igen! Vad ska man ha alla knappar till!? Vi har numera fjärrkontroller som behövs, trots att det styrs från mobilen via cromcast. Bra när allt fungerar!
    Så kom jag på att vi tänder och släcker några lampor med en fjärde kontroll. Det är bra, för då slipper vi gå nedför trappan! 🙂
    /Gunilla

  4. Jag har alltid ”pratat för mig själv”. Lite jobbigt när någon kommer på en…. Bilar mår bra av att man pratar med dem! Jag t o m stryker Panda ursäktande över instrumentbrädan när jag tvingar ut honom på gropiga vägar. Och precis som du skäller jag på så’nt som inte fungerar, men det är väl bra att vi inte låter frustrationen gå ut över levande varelser i vår omgivning!

    1. Ja, det är bättre att skälla på saker än att låta ilskan gå ut över oskyldiga människor. Jag klappar på instrumentbrädan ibland och kan t o m undslippa mig ett ” duktig bil”. När jag är ensam alltså …

Kommentera