Ångest för nuet och ångest för framtiden är på frammarsch. Det finns så många hot runt omkring hos, så mycket oro att hantera och så mycket vi måste lösa innan det är för sent. De inledande raderna i en dikt av Pär Lagerkvist kommer för mig: Ångest, ångest är min arvedel , min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen.
Kvinnans röst är spänd och hon pratar forcerat. Avbryter. Pratar i mun. Det tar några minuter innan jag finner rätt uttryck för känslan hon förmedlar: desperation. Samtalsämnet är coronaviruset och kvinnan sitter någonstans i Sverige och är orolig. Kanske är hon rent av ångestfylld.
Frågorna väller fram
Hon har ringt in till ett radioprogram för att ställa frågor om coronaviruset till personer med expertkunskaper av olika slag. Hur är det med munskydd respektive ansiktsmask? Vad ska man ha? Var kan man köpa det? Hjälper det? Vad gör svensk sjukvård för dem som befinner sig i Kina och … Kvinnans frågor väller fram och experternas lugn blir en skarp kontrast till hennes oro.
Jag funderar över hennes desperata ton. Har hon kanske en nära anhörig i Kina som hon är orolig för? En dotter? En son? En man, kanske en syster? Försöker hon samla in så mycket information som möjligt för att lugna någon annan eller för att lugna sig själv? Eller både och? Jag kan inte säga att hon överdriver. Hon har rätt till sina känslor och jag vet inget om hennes situation. Jag känner själv en oro, men jag delar inte hennes desperation. Inte i dag. Inte än.
Samhället skakar
Tankarna spinner vidare. Det finns verkligen anledning till oro när det gäller en massa saker. Politiker som är helt utan vett och sans och som besitter en enorm makt. Så mycket elände de kan ställa och ställer till med. Men det finns även människor mitt ibland oss som har en förvriden syn på andra, som pratar om ras, som fördömer, som förnekar, som hatar, som skjuter, spränger och dödar. Samhället skakar, krackelerar.
Och så klimatet. Det är en virvelvind av smältande isar, plastpåsar, omställningar, klimatkompensation, hållbarhet, hotade djurarter, förorenade hav, smutsig luft, väderkaos, undergång … Greta Thunberg har en poäng. Vi behöver mindre prat och mer verkstad. För ingen vill väl att barnen ska behöva bära en oro över jordklotets framtid på sina tunna axlar?
stadsmadam 
Ångest, ett oerhört vanligt ord nuförtiden, jag hör och läser det ett antal gånger varje dag.
Jag har försökt att minnas om jag överhuvudtaget hörde ordet under mitt 60-70-80 och kanske 90-tal. Kanske i böcker som du hänvisar till, men det blev inte många lästa på den tiden.
Alla blir kränkta och alla har ångest över minsta ev. kommande händelse eller sak.
Oro kan man ha för mycket, men att som många gör höja upp det till ordet ångest är kanske att förringa de som verkligen lever i perioder med just riktig ångest misstänker jag.
Några luddiga tankar så här på torsdagsmorgonen 🙂
GillaGilla
Inte luddigt alls, tycker jag. Jag själv funderade, när jag skrev inlägget, på hur vi använder ordet ångest i dag. Ganska slarvigt, vill jag påstå. Alla har ångest, mer eller mindre, numera. Oro och ångest är, precis som du påpekar, inte samma sak. Personligen tror jag dock att fler faktiskt är ångestfyllda i dag eftersom samhället/världen ser ut som den gör och vi får så mycket information – och desinformation – om det hela tiden. Men att ångesten har ökat är inget jag har vetenskapliga belägg för.
GillaGilla
Vi är slarviga med ord för vad ska vi kalla det när en människa har verklig ångest om ordet är urladdat? Eller vad är värre än kränkt?
Se’n att folk går igång så väldigt på olika saker har givetvis med personlighet och livssituation att göra, men jag tror också att när man har det tryggt och bra i övrigt så blir det som avviker kris och katastrof, dvs reaktionen blir större än händelsen egentligen kräver.
GillaGilla
Livssituation och allmänt mående spelar absolut roll för hur man reagerar och hur starkt man reagerar. Det som under en tid tas med upphöjt lugn, kan utlösa mycket oro vid ett annat tillfälle.
GillaGilla
Pingback: Varmt välkommen år 2021! - stadsmadam