Så var det dags igen. Årets Nobelpristagare ska ta emot sina pris som konungen så högtidligt överräcker. Det skakas hand och vänliga, uppskattande ord mumlas fram. Det bockas och nigs och så var det ögonblicket över och de utvalda och prisbelönade tassar tillbaka till sina stolar, nu med betydligt fetare bankkonton än tidigare.

Tänk vad konstigt ändå. Det forskas och undersöks, testas och misslyckas runt om i världen i vetenskapens namn varje dag. Några få uppmärksammas så till den milda grad att de tilldelas ett Nobelpris för forskning och framsteg. De andra kämpar vidare med det dagliga slitet, går in i återvändsgränder, vänder tillbaka, tar en ny väg och stretar på. Många presenterar nya rön och avgörande fakta, men inte får de Nobelpriset för det.

Sitter Nobelpristagarna och funderar på sådant under ceremonin i morgon, tro? Tänker de tillbaka på de många årens slit, den nedlagda mödan, motgångarna och framgångarna? Tänker de på den gången då de var så nära att ge upp? Tänker de på sina familjer och vad de möjligen har fått offra? Tänker de på vad de ska göra med pengarna som nu trillar in på kontot? En ny bil, ett nytt hus, fördela till barnen eller skänka till välgörande ändamål? En semesterresa utöver det vanliga? Kanske avbryts deras tankar av det frasande sidentyget när drottningen byter sittben.

Eller tänker pristagarna inte alls på sådant utan är helt fokuserade på att följa ceremonin in i minsta harkling och andetag? En gång Nobelpriset, aldrig mer Nobelpriset. Det gäller att passa på och optimera denna once in a lifetime-upplevelse.

Men är vi inte ganska lika ändå, Nobelpristagarna och vi andra? Vi knegar på, försöker vara lösningsorienterade, kör huvudet i väggen men så plötsligt både förstår och ser vi hur det hänger ihop och då är det som att få full pott i Candy Crush Saga med sockerstjärnor, boosters och allt. ”Sweet!” ropar Nobelkommittén och kallar till festligheter i Stockholm. Nej. Det gör den ju inte.

Så det är bara att streta vidare på vanligt vis.