Jag – en baby boomer!

Jag har nyligen förstått att jag är en så kallad baby boomer. En sådan där typ som är född någon gång 1946 – 1964, åren då en massa små bebisar kom till världen. Som baby boomer har jag haft det kalasbra hela livet, glidit fram på en räkmacka och bara glassat. Åtminstone är det vad jag har läst mig till.

För en baby boomer är livet som en räkmacka.

Men visst. Jag har haft det bra. Jag har det bra. När jag lämnade gymnasieskolan med medelmåttiga betyg var det inte svårt att få jobb. I raden av spännande jobb jag hade i mina mycket unga år kan särskilt nämnas kassörska på stormarknad, biträde i charkuteridisk och växeltelefonist. Det finns säkert unga i dag som skulle bli glada för ett sådant jobb. Eller inte. Det kanske är för tråkigt och oglamoröst. Ooops!!! Det där var en typisk boomer-kommentar. Förlåt alla unga med ömma tår!

En annan guldskimrande möjlighet jag hade som ung var att redan vid första försöket få ett förstahandskontrakt på en schysst etta. Jag var 18 år och livet lekte. Varmhyra på vintern var 220 kronor per månad och kallhyran den varma säsongen 190 kronor per månad. När jag fick lust att byta till en större lägenhet så gjorde jag det. Så där bara. No problems.

Drömmen om en egen bostad kapsejsar för många när bostadsmarknaden är tuff.

I dag bor många i Gen Z (födda 1997 och framåt) hemma både länge och väl. Inte för att de vill, utan för att de inte kan få en bostad. Tänk att vara förälder till barn som inte har möjlighet att börja flyga själva? Som fastnar i barnrummet? Jag kan föreställa mig vilka spänningar som uppstår när baby boomers och Gen Z stångas mot varandra så att gnistorna yr. Tänk att ha en tjatig baby boomer till förälder: ”Ta dig i kragen, ut och sök jobb. Knacka dörr. Presentera dig själv. Klä dig prydligt och ta ut ringen ur näsan. Ring hyresvärdarna, ligg i, ge inte upp, sitt inte bara här hemma framför datorn hela dagarna …” Och tänk att ha en Gen Z som är blek som en vit sparris, och lika håglös som en regnig novemberdag, för att vuxenlivet står på vänt.

Livet, samhället och världen, förutsättningarna och villkoren, är inte desamma genom åren. Det är ett faktum som vi sparkar mellan oss (och en del skott är riktigt hårda): Vi hade men inte ni. Ni kan, men inte vi. Vi är mossiga och tröga, ni är oövervinnerliga och vet bäst (tror ni). Vi har erfarenhet och kunskap, ni är unga och ystra och har ännu mycket att lära.

Stor baby boomer och liten bebis – kan vi inte göra gemensam sak?

Och så där kan vi hålla på – kasta skit på varandra och göra vad vi kan för att öka avståndet mellan oss. Men kan vi inte bara konstatera följande: Vi är kloka och ni är bortskämda. Vi är bortskämda och ni är kloka. Låt oss slå våra påsar ihop och se vad vi kan åstadkomma tillsammans.

6 thoughts on “Jag – en baby boomer!

Kommentera