Hon är fem år, sju månader och fyra dagar gammal och går på ridskola. Hon har aldrig ramlat av en häst. ”Det kommer jag aldrig att göra”, säger hon tvärsäkert från sin position där uppe på hästryggen. Men jag vet, att en dag händer det. Ty sådant är livet.

Hästen är lite till åldern kommen och har gråa inslag i pälsen. Särskilt kring ögonen har han en ansamling av gråa strån. Själv har jag håret i en hästsvans och den är grå den med. Vi finner varandra. Jag tycker att jag är hyfsat spänstig för min ålder och det tycker uppenbarligen hästen också att han är. Jag får springa på rätt bra bredvid honom, med ett stadigt tag i grimskaftet, samtidigt som jag taktfast ropar ”upp, ner, upp, ner, upp ner”. Mina kommandorop riktar sig inte till hästen, utan till barnbarnet för att hjälpa henne in i konsten att rida lätt. Fast det kan hon ju redan. Tycker hon. För hon är fem år och kan allt.

Jag, som har varit med ett tag, försöker förbereda femåringen på att icke önskvärda saker kan hända: ”Alla ramlar av någon gång. Det hör liksom till”. Hon tittar på mig med en blick som säger att jag är bra dum. Sen säger hon, alldeles självklart: ”Inte jag!”. Okej.

När jag lite senare går hemåt funderar jag på att man borde vara lite mer som en femåring. Åtminstone ibland. Tänk att inte se några hinder, inga faror, inte mala sig genom nödvändiga lärprocesser utan bara göra och ha en orubblig tro på sin egen förmåga. När försvinner den? Sannolikt successivt och kanske påbörjas den resan första gången man ramlar av en häst. Eller får en annan törn av livet.

Nästa gång jag springer där bredvid en häst som har barnbarnet på ryggen, ska jag ge henne ett gott råd: Om du ramlar av hästen (observera nu att jag säger om, inte när – man måste väga sin ord på guldvåg), ska du bums resa dig upp, borsta av dig lite lätt och sedan svinga dig upp i sadeln igen. Spotta i nävarna, ge dig inte, låt inte tillfälliga motgångar styra dig. Vi slås till marken då och då, men vi reser oss igen. Och igen. Ty sådant är livet.

Och då kommer hon att säga: Fast jag ramlar aldrig av!