Frihet, prestation, tävling. Det är tre nyckelord som konsumtionsforskaren Carys Egan-Wyer kommit fram till motiverar en del löpare att springa ultralopp och extremlopp av olika slag. Det förklarar också varför jag inte gör det.

Jag roar mig med att ta fram tre nyckelord för min egen löpning. Det visar sig bli två verb och ett adjektiv: borde, måste, nyttigt. Jag är lite avundsjuk på frihet. Tänk att känna sig fri som fågeln när man springer stället för som ett långsamtgående ånglok! Prestation känner jag däremot igen mig i för det är en prestation att genomföra något man egentligen är måttligt intresserad av. Tävling? Nej, inte i det här sammanhanget. Däremot kan jag visa oanade tävlingsinstinkter i samband med Fia med knuff och dylikt.

Det är, hur som helst, en intressant forskning Carys Egan-Wyer, verksam vid Lund universitet, har ägnat sig åt (läs mer på forskning.se). Varför ägnar sig människor åt sådant som faktiskt är helt frivilligt att göra men direkt plågsamt i många avseenden? Tänk själv att springa, springa och åter springa i timmar och hela dygn. Finns det verkligen någon som tycker att det är roligt? Men det är kanske inte det som är vitsen med att springa extremlopp. Det handlar nog snarare om att inte bara utmana sig själv utan även att bevisa något för sig själv. Att man kan. Att det går. Att man har psyke nog att klara av det. Men stackars kropp, tänker jag.

Carys Egan-Wyer menar att det frivilliga kan bli ett slags tvång och att vi inte väljer helt fritt utan att det finns ideal som så att säga ”övertalar” oss att göra vissa saker: ”Jag menar att man kan se ultralöparna som en form av ”sellable selves” där de genom hur de konsumerar löpning som en extraordinär upplevelse, också bidrar till att skapa en bild av sig själva, som inte är fri från förväntningar”, säger hon till forskning.se. Extremlöpningen blir som ett varumärke, alltså.

Men det finns även de som springer dessa utmattande lopp för gemenskapens skull, noterar Carys Egan-Wyer. Inte vet jag hur mycket gemenskap som kan uppstå när man plågar sig fram mil efter mil, men tydligen är det så att man kan få tillfälle att känna sig ädel om man hjälper en löparkamrat som håller på att stupa. Då blir man en hjälte och kan krydda sitt varumärke med godhet också.

En annan intressant sak Egan-Wyer tar upp är att fritiden riskerar att bli ännu ett slags arbete. Du ska visa framfötterna och prestera inte bara på jobbet, utan även på fritiden. En konsekvens kan bli att detta spiller över på resten av familjen som får anpassa semestern efter ultralöparen. Jag hoppas verkligen att många familjer roar sig självständigt och på egen hand, istället för att anpassa sig. Men vad tråkigt om de inte gör saker tillsammans också.

Och nu tror jag minsann att jag hamnade på välkända marker igen: Lagom är bäst.