Det talas ochs skrivs mycket om klimatet, klimathotet och hur illa ställt det är med vårt klot. Det är skrämmande, olycksbådande och mycket att ta in. Det är forskningsrapporter, Greta Thunberg, klimatkonferenser, maneter i mängder, hav och luft, smältande glaciärer, demonstrationer och skam.

Orden väller fram som lava, smältande is och tidigare sällan sedda oväder. Bilder, filmer, text, föredrag, statistik. Jag lyssnar, jag läser, jag ser. Jag förstår att sakernas tillstånd inte är bra, att de berömda krafttagen måste tas och att det gäller oss alla. Jag förstår, men tar ändå inte riktigt in det. Är det verkligen så illa som det framställs? Är det inte lite överdrivet, trots allt?

Det finns ord som flödar i strida strömmar, som passerar och försvinner utan att lämna några djupare avtryck. Men så kommer orden som hakar sig fast och drabbar som en käftsmäll. Jag mötte sådana ord häromdagen när jag läste en text i Vi Läser av Patrik Svensson, författaren till den omtalade boken Ålevangeliet. I artikeln skriver han bland annat om marinbiologen och författaren Rachel Carson som skrev boken Tyst vår. Den gavs ut 1962 och handlar om konsekvenserna av att använda insektsgifter. Patrik Svensson skriver:

Hon beskrev en tyst vår, ett landskap utan fågelkvitter, utan insekters surrande och fiskars plaskande. Ett landskap utan liv, där människan är ensam kvar.

Här gjorde jag en paus i läsningen och funderade. Jag såg en vårpromenad framför mig. Ni vet, den där promenaden när den första riktiga vårkänslan infinner sig, solens strålar duschar en med nytt liv, träd, buskar och blommor börjar knoppas, fåglarna kvittrar och humlorna surrar … Men tänk om det var alldeles tyst under den där spatserturen? Jag var tvungen att läsa samma rader en gång till. De grep tag. Och jag har tänkt på dem varje dag sedan dess. Orden och en inre bild av en alls icke önskvärd värld har etsat sig fast.

Patrik Svensson berättar vidare att Carson talade om att vi ska betrakta världen, naturen och djurlivet med barnets blick:

(…) att aldrig förlora känslan av förundran inför naturen, att i sinnet låta naturen vara besjälad. För sin egen skull, och för naturens, men också för att det är det bästa sättet för oss som människor att förstå den.

Statistik, konferenser och viktiga statsmän med pannorna lagda i djupa veck når inte alltid fram. Inte på djupet. Men några få ord, och en visualisering, kan skaka om desto mer.