Döm inte hunden efter håren heter det ju. Det tål att diskuteras. Själv har jag dömt ut alla strävhåriga taxar. Särskilt illa till ligger de som har brun päls. De biter nämligen, helt oprovocerade, människor. Särskilt små barn. Det vet jag eftersom den elaka taxen Pia bet mig när jag var liten.

Vi var på någons sommarställe ute i skogen. Långt från ära och redlighet, som jag minns det. Vi var utomhus och jag brydde mig verkligen inte om taxskrället eftersom jag var hundrädd. Jag hade några år tidigare blivit biten (kanske nafsad) i armbågen av en schäfer som rusade ut när grannen öppnade sin ytterdörr. Jag råkade passera just då. Den där schäfern var känd i kvarteret för att vara lite galen. Och jag blev förstås rädd när den for ut och greppade tag om armbågen.

Nåväl. Den elaka taxen Pias bett (i låret, om jag inte missminner mig) resulterade i två saker: att jag skrek som en stucken gris och att vi bums åkte iväg till närmaste läkare så att jag kunde få en spruta mot stelkramp. Sedan dess har jag svårt för taxar. Min hundrädsla har däremot i stort sett gått över och jag har både hundvaktat en trevlig border collie och umgåtts med kungspudlar, labradorer och gatukorsningar. Hundar får gärna komma fram och vilja bli klappade av mig. Det går så bra så. Så länge det inte är en strävhårig tax.

Men – innebär detta att jag är fördomsfull mot strävhåriga taxar? Särskilt bruna sådana? Jag låter alltså en enda tax beteende döma ut hela rasen? Det är vare sig klokt eller rimligt.

När jag var på bokmässan i Göteborg den gångna helgen, klev jag in i en glasbur och parkerade mig i Fördomstolen. Det var Göteborgs-Posten som på detta sätt ville lyfta hur lätt vi stämplar andra med våra fördomar. Jag försökte se ganska neutral ut, lite vänlig så där. Utanför buren stod, för mig fullständigt okända, människor och valde bland lappar med olika ord som de fäste på glasrutan framför mig.

De etiketter jag fick var vänster, boksnobb, allätare, allvarlig, akademiker, höginkomsttagare, feminist, citymänniska, kulturtant och konstnärlig. Det sistnämnda, konstnärlig, tycker jag är trevligt att bli sedd som. Även citymänniska. Och akademiker stämmer ju. Och jag gillar att läsa, men snobb? Nä … Och vad då allvarlig? Hur definierar de ordet allvarlig? Sammantaget väljer jag att dra slutsatsen att jag, i andras ögon, ser ut att vara en acceptabel typ. Kanske inte så ”märkvärdig”, men en fungerande samhällsmedborgare. De kunde ju faktiskt ha stämplat mig som pretentiös, fåfäng, dryg och lat. Det hade inte känts bra.

Jag tror att det är dags att begrava den elaka taxen Pia för gott nu. Hon är förvisso död sedan länge, men nu ska mitt minne av henne också begravas. Det kommer att gynna alla strävhåriga små taxar framöver. Och jag blir åtminstone en fördom fattigare.