Har du tänkt på hur ofta vi stressar utan att det finns en anledning? Skynda, skynda, skynda! Fort ska det gå! Jalla, jalla, jalla! Hur lång tid saker och ting ska få ta och – inte minst – synen på vad som är viktigt har helt havererat.
Häromdagen tänkte jag mig till optikern efter jobbet. Ärendet var simpelt; jag skulle bara boka tid för en synundersökning. Som den digitaliserade människa jag är hade jag först gått in på optikkedjans hemsida för att boka en tid online. Den idén gav jag upp när jag förstod att de skulle ta kontakt med mig sedan jag anmält intresse för en synundersökning. Va? Sååå omodernt!
Eftersom jag bor mitt emot den aktuella optikkedjan, bestämde jag mig för att glida in och beställa tid live. Öga mot öga. Jag tog en nummerlapp och såg mig omkring i lokalen. Det fanns ganska gott om optiker och alla var upptagna. Alla besöksstolar för väntande kunder var också upptagna. Displayen i taket visade en siffra som var oroväckande långt ifrån min.
Kanske det går fort ändå, tänkte jag och började pilla på utbudet av glasögonbågar. Provade en blå båge. Tyckte inte om den. Läste lite på skyltar. Tråkigt. Jag gjorde en ny koll av läget i lokalen. Fyra minuter hade gått. Absolut ingen förändring, fortfarande samma personer som satt eller stod och väntade på sin tur. Och oj, vad trevligt optiker och kunder hade det när de småpratade om väder, vind och passform. Jalla jalla, jalla!
Jag, som hade ännu ett ärende att uträtta (absolut inget brådskande och seneftermiddagen/kvällen var i övrigt blank och ledig), knycklade ihop nummerlappen i handen och lämnade lokalen. En halvtimme senare var jag tillbaka. Människor, men inte samma, väntade på sin tur. Alla sittplatser var upptagna. Displayen i taket visade en siffra som var oroväckande långt ifrån min.
Nu fick jag ögonen på en dam i min ålder vars ansiktsuttryck speglade mitt. Jag närmade mig henne. Jo, hon var helt klart stressad, betraktade otåligt sin kölapp och därefter displayen, suckade, trampade med fötterna. Själv försökte jag få mig att förstå att jag hade all tid i världen och halade upp mobilen ur väskan. Kollade mailen, Facebook, Instagram. Det kröp i kroppen av rastlöshet.
Jag vände mig mot damen, vars känslouttryck jag så starkt kunde identifiera mig med, och kommenterade: ”Fort går det inte.” Hennes frustration vällde fram (det var väl det jag visste) och hon berättade om bussen som snart skulle avgå och som hon måste åka med. Och så tog hon av sig glasögonen och visade att det saknades en sådan där liten plopp som vilar mot näsans sida. Hon ville ju bara ha en ny. Nu. För det smärtade utan plopp.
Jag gav upp ännu en gång, önskade min nya kompis lycka till och gick över gatan och in i min port. Tänkte att jag kollar det där med bokning online igen. Men det var fortfarande lika hopplöst omodernt organiserat.
En halvtimme senare såg jag genom fönstret att det var i princip tomt hos optikern och knallade snabbt som attan över gatan. Det tog cirka 30 sekunder, sedan hade jag min tid bokad.
Mission accomplished. Och stressen släppte.
stadsmadam 
Haha… ja det där kan jag känna igen. Trots att jag numera har all tid i världen sitter den där onödiga stressen kvar.
GillaGilla
Jovisst har jag märkt hur bråttom en stor del verkar ha, även jag i vissa situatiioner 😊 Brukar undra för mig själv vart alla har så bråttom – till graven? I synnerhet yngre vuxna verkar ha ‘eld i rumpan’ som jag kallar det, då det hela tiden skall deltas i ett o annat program o minst en gång om året göras en längre utlandsresa. Men antagligen tänkte våra föräldrar lika om vårt sätt att leva i tiderna 😏 Eller kanske är det vi som blivit långsammare? 😉
GillaGillad av 1 person
Intressanta funderingar och det kan nog vara så att det är fler yngre som har bråttom, bråttom. Jag tror dock att människor – och samhället – rent generellt har mer ”eld i baken” idag. Det ska vara snabba kickar och full fart hela tiden. Men man kan ju också se en och annan motrörelse och det behövs.
GillaGilla
Vi får ta och lugna ner oss lite. Det går inte att ”spara tid” och varför måste allt gå så fort som möjligt (och helst lite till). Vad är det vi har så bråttom till? Mindfulnesskursen där vi schemalagt ska vara närvarande i nuet en stund? 🙂
GillaGillad av 1 person
Ja, visst blir det lite knasigt med schemalagd mindfulness?! Men det är säkert både viktigt och nödvändigt för en del för att de ska kunna landa i sig själva. För egen del är jag glad och nöjd så länge jag bara flippar iväg ibland, som hos optikern t ex …
GillaGillad av 1 person
Visst finns det situationer som stressar som ditt väntade på att få boka en tid hos optikern! Ja, så omodernt att det inte gick att boka online. egentligen är det ju en otålighet som uppstår och det är den känslan som i ditt fall skapade stressen. I sådana situationer, när det går långsamt – att hamna i kö, det tror jag stressar de flesta! Framförallt de som är i arbetsför ålder – som har begränsat med tid.
Jag har tid – massor av tid, men blir stressad när jag ska utföra något som är utanför min bekvämlighetszon. Som nu när vi har blivit med fiber i vårt område och jag ska ringa till Telia och försöka fatta om allt det tekniska!!! Jag är rätt bra på att hantera min dator och mobil, men att få tv att fungera med all ny teknik…. USCH vad jobbigt! Men det ska säkert lösa sig det också!
Lycka till nu då med synundersökningen och valet av nya glasögon kanske och det – att välja bågar är banne mig inte heller lått! 🙂
Alltid kul att läsa dina inlägg… god underhållning! 🙂
Hälsningar Gunilla
GillaGillad av 1 person
Jag känner igen det där med att det kan vara stressande att gå utanför sin bekvämlighetszon. Det bästa är att bara ge sig i kast med vad det nu vara månde och krånglar det så tar det oftast bara lite längre tid än jag hade tänkt mig. Efteråt är jag extremt nöjd med mig själv.
Några nya bågar blev det inte den här gången. Jag skulle bara justera styrkan på kontaktlinserna.
Tack för dina fina ord!
GillaGillad av 1 person