Jag är bra på många saker. Att mingla bland främmande människor tillhör inte dem. Hur gör man bäst när man ska gå runt och vara trevligt småpratande? Det känns lite B att som öppningsreplik säga ”Jaha, och vad jobbar du med då?” Eller prata om vädret, snacksen, fördrinken, utsikten eller hur man känner värden/värdinnan. Och hur tränger man sig in i ett sällskap som redan står i en cirkel och pratar? Armbågar man sig in och säger: ”Hej, här är jag!”?

Jag har en bok i hyllan med titeln Och bilen går bra? som journalisten och programledaren Niklas Källner har skrivit. Ni vet han som gav sig ut på stan och småpratade trivsamt med barn och vuxna i TV-programmet Skavlan. Bokens undertitel är Tips, råd och historier om småprat. Jag köpte den just för att jag ville ha några goda råd i minglandets konst. För det är en konst att mingla effektivt och vägvinnande, hävdar jag. Det är som att dansa och hitta en gemensam takt (se även inlägget En betraktelse om småprat och möten med de okända).

Jag är, måste jag erkänna, lite avundsjuk på dem som så där självklart förflyttar sig från grupp till grupp, är trevliga, sociala och bara låter det välsmorda munlädret gå som om det vore den enklaste saken i världen. För mig kommer det inte naturligt, men jag anstränger mig och jobbar på det.

Nej, naturligare för mig är att ställa mig lite avsides och iaktta. Det är, ska ni veta, en mycket intressant position och man lär sig massor om social interaktion, inpinkning av revir, kroppspråk och minspel från denna plats. Men trots dessa inhämtade kunskaper kan det alltså understundom vara lite trögt att omsätta dem i egen god praktik. Måhända saknas det trots allt en avgörande pusselbit i min sociala repertoar. I större mingelsammanhang kan jag ibland känna mig som en gammal märr som inte förmår anpassa sig till de andra i hagen: ”Gå ni där och beta och gnägga tillsammans, själv tänker jag stå här i hörnan och blänga”.

Nej, riktigt så illa är det inte. Jag tar mig fram på den sociala arenan utan att te mig alltför avvikande. Därtill är jag hyfsat bra på att ställa frågor och det kan resultera i intressanta samtal om det finns en ömsesidig nyfikenhet. Så är det dock inte alltid. Det händer att frågorna blir startskottet för en monolog istället. Finns det något tristare än att ”samtala” med personer som inte returnerar med egna frågor och visar lite intresse för motparten? Inte sällan är det ”viktiga” män (ledsen, men så är det) som maler på om allt märkvärdigt de har gjort och upplevt.

Det är då det är dags att ta fram märren i sig, blotta tänderna, vika öronen bakåt och subtilt hotfullt gnägga: ”Och vad vill du fråga mig om då?”. Eller så minglar man vidare, helt enkelt.