Löpning är inget karriärmål

Jag har ägnat mig åt löpning, till och från, de senaste tio åren. Mest från. Den här veckan har jag återupptagit ”vanan” och med nya, trådlösa lurar i öronen och ett nytt fodral till mobilen så finns det liksom inga ursäkter längre att låta bli. Ja, det skulle vara skorna då. Är de inte något slitna och torra nu?

löpskor
Bilden ljuger. Detta är inte mina löpskor. Men det kunde ha varit.

Jag tycker mycket om idén med löpning. Man snörar käckt på sig skorna, kränger sportlinnet över huvudet, drar på tighta brallan och så studsar man iväg. Det är okomplicerat och kan verkställas var som helst och när som helst. Optimalt!

Men nu är det ju det att jag inte studsar så himla mycket. Mitt rörelsemönster i motionsspåret för mer tankarna till den lilla fina visan ”Lunka på, lunka på, vi ha långan väg att gå.” Jag kan säga att de där fem kilometerna oftast är mycket långa. Faktiskt oändliga. Jag får verkligen uppbåda all tänkbar grit och fan anamma för att slutföra rundan. Och då tillåter jag mig ändå att växla ner från lunk till hasande gång emellanåt som en slags eftergift till mitt mer bekväma jag och för att återfå kontrollen över andningen. Dessa ”tempoväxlingar” (vill man vara lite schysst kan man kalla det intervallträning) gör jag under den period då jag försöker komma igång igen efter ett längre uppehåll. Och precis när jag fått upp flåset så pass att jag förmår springa (lunka) hela sträckan – ja, då är det senhöst och dags att lägga skorna på hyllan några månader.

löpning skog-1
Naturen är i alla fall vacker.

Egentligen tycker jag att löpning är lagom kul. Därför försöker jag underhålla mig under motionspassen. Många lyssnar på peppande musik när de springer. Inte jag. I mina lurar hörs samhällsprogram om skam, skuld och hur man optimerar sitt liv på bästa sätt. Men under den årstid som nu är, lyssnar jag på sommarpratare i P1. Är det en riktigt bra och engagerad sommarpratare har det hänt att jag stannat mitt i spåret och gråtit för att jag har blivit så berörd av det jag fått höra. Som ni förstår går det inte att få till ett högre löptempo på det sättet.

Just därför bestämmer jag mig ibland för att lyssna på musik istället. Först väljer jag en låtlista för ändamålet på Spotify. Det ska helst vara låtar från min något yngre tid i livet eftersom jag då förleds att tro att jag är i bättre form än vad jag faktiskt är. Problemet med sådana färdiga listor är dock att det alltid smyger sig in en eller flera låtar som jag inte gillar och då påverkar det min energinivå negativt och skapar en inre stress.

M löpning
Se så glad och käck jag är. Men just här är det naturvandring i Hallamölla och inte löprunda som gäller. Foto: Yngsta dottern.

Löpning är alltså inte en lätt sak för mig. Det är snarare att betrakta som en uppoffring för den goda sakens skull. Jag kommer aldrig att delta i ett lopp av något slag och definitivt aldrig i en halv- eller helmara. Men jag är glad och extremt nöjd när jag kommer i start (jag springer alltid från mål till start eftersom jag inte gillar att andra hinner ikapp och om mig). Och under tiden pulsen lugnar ner sig, passar jag på att titta på appen Runkeeper och inser att det har gått precis lika långsamt som förra gången.

Men vad fasen. Jag tog mig runt. På mitt sätt.

 

4 thoughts on “Löpning är inget karriärmål

  1. Löpning gillar jag som idé….sprang mycket förr och tyckte egentligen aldrig riktigt om det, men o så skönt efteråt. Så började ett knä krångla och andningen började…ja, det ena gav det andra och något av det var kanske ursäkter. Men jag vandrar ju mycket så än så länge rör jag på mig!

    1. Ja, känslan efteråt är belöningen för mödan. Jag tycker annars inte heller att det är så värst kul med löpning. Att vandra däremot är mer tilltalande – och säkert minst lika nyttigt 👍!

      1. Läste nå’nstans att om man vill göra av med kalorier så är gå effektivare än att springa. Antar att det handlar om power walk o likn och inte avkopplat vandrande….men vandra är bra för hela systemet – både kropp och knopp. Och, är jag övertygad om, själen.

      2. Att vandra är mycket rofyllt och välgörande. Sådant behöver man också för att må bra, även om ”flåset” kanske inte förbättras lika mycket som vid löpning.

Kommentera