För ganska många år sedan nu gick min familj från ett helt djurfritt liv i villaförorten till ett lantliv med tre hästar och en katt. De goda råden haglade över oss – inte minst när det gällde hästarnas väl och ve. Till slut var jag alldeles snurrig i bollen och behövde stänga av all välment input. Jag hade helt tappat riktningen.

Jag kom att tänka på det när en av döttrarna nyligen var på husjakt och en dag suckade: ”Alla tycker så himla mycket hela tiden”. Ja. Gör si, gör så. Tänk på det och det och det och det. Men ska ni verkligen göra så och är det ett bra alternativ? Istället kan ni göra så här, så här och så här.

Man kan bli stirrig för mindre och tappa både riktning och kompass. Vad vill jag själv? Hur var det jag tänkte – från början? Vilka är mina drömmar, önskemål och min övertygelse?

I dag kan man få råd om snart sagt vad som helst, inte minst på internet. Släng ut en fråga, ett bekymmer, en oro på nätet och vips rasslar råden över dig från medmänniskor som du måhända inte känner men som ”vet” eller som varit i samma situation själva eller som bara tycker till för att det är roligt att göra det. Alternativt kan man vända sig till en expert och få råd i själva sakfrågan, om man nu anser att det behövs alltså. Även en sådan kan man ju numera anlita på internet.

Visst kan man bli trött på alla goda råd ibland? Särskilt de oombedda? Men missförstå mig inte; råd kan vara guld värda och verkligen hjälpa en att fatta ett vettigt beslut i en fråga. Ett gott råd kan även vara av den arten att ens egna tankar klarnar och man får perspektiv på saken – eller ser den ur en ny eller rentav flera andra synvinklar.

De råd som inte är så funktionella är dem som bara skapar kaos och ställer till det i ens eget hjärnkontor, som får tankarna att grumlas och ger ett tunnelseende. De råd som gör att man vet varken ut eller in efter ett tag.

Så hur agerade jag när dotterns familj jagade hus? Jo, men jag hade en del goda råd att ge. Tänk på servicen, kommunikationer, förskolor och skola, framtida värde bla bla bla. Mina råd gällde sådant som de redan hade koll på – och sannolikt betydligt bättre koll än vad jag har numera. Det blev ett hus, i huvudsak utan min goda råd, skulle jag tro.

Och hästarna? Jag stängde öronen, tog ett steg tillbaka, slutade lyssna på andra och hittade tillbaka till mina egna tankar. När det var gjort, kunde jag öppna öronen igen.

Jag lyssnar gärna på goda råd – men jag vill helst själv be om dem.