Den senaste tiden har jag känt mig skamsen. Jag flyger för ofta, sitter vid skärmen för mycket och har inte fullt ut orkat vara en riktigt god medmänniska. Säkert dricker jag också något glas vin för mycket i veckan och i går, en vanlig tisdag, köpte jag en (liten) påse lösgodis. Inte har jag motionerat på länge heller.

Klimatproblem, Greta Thunberg, värmeljusens metallhållare, pappersetiketterna på glasflaskor, mängden papperskopior, temperaturhöjningar och smältande isar snurrar i hjärnan. Hur ska det bli för barnbarnen? Vad är det för värld jag och alla andra ska lämna efter oss i arv? Hur blev det så här? Var ska jag börja? Vad förmår jag att göra och förändra?

Och så är det det där med skärmarna. Mobilen, surfplattan och datorerna (de sistnämnda i plural eftersom de finns både på jobbet och hemma). Jag läser just nu psykiatrikern Anders Hansens bok Skärmhjärnan och jodå, man får ju ett och annat att fundera vidare över. Alla fördelar och fantastiska möjligheter kontra svårigheter att fokusera och fördjupa sig i något. Alla dopaminkickar och lömska metoder för att få oss att klicka oss vidare i kombination med en hjärna som visserligen är plastisk men samtidigt i mångt och mycket fortfarande fungerar på gammalt vis. Jag borde förmodligen se över min skärmtid och säkert får jag skämmas om jag räknar ihop alla timmar. Igårkväll till exempel låg jag i soffan, åt lösgodis och ägnade mig åt surfplattan. Sedan läste jag ett kapitel eller två i ovan nämnda bok och sen kunde jag inte somna.

Häromdagen fick jag berättat att det någonstans i världen (minns inte var) finns övergångsställen med markeringar i gatan som lyser gröna respektive röda eftersom många har svårt att lyfta blickan från mobilen. Nu kan fotgängarna istället se i gatan om de kan gå över den eller inte – utan att släppa mobilen med blicken. Det får ses som en anpassning till dagens skärmberoende alltså. Ett annat syfte med ljusen i gatan kan förstås vara att få bilister att faktiskt stanna när det är rött ljus. Det sistnämnda verkar vettigare, eller hur?

Ja, sen är det ju alla de här kostråden, hälsotipsen och rekommendationerna för att få ett bättre liv tillsammans med sin partner, chef, vännerna, barnen, svärmor och hunden. Alla ska ju må bra. Vi måste alla arbeta för det. Hela tiden. Annars riskerar vi att betraktas som både otillräckliga och ofullkomliga som mänskliga varelser.

Med detta sagt orkar jag faktiskt inte skämmas längre. Länge leve det otillräckliga och mänskliga!