Arv och miljö – och så lite Ove

Jag ska aldrig bli som mina föräldrar! Känns detta statement igen? Sannolikt uttalades det i 15-årsåldern på ett både självsäkert och pubertalt sätt. Aldrig att någon skulle kunna säga att jag var lik min mamma, inte bara till utseendet utan även till sättet, för jag skulle ju bli en helt egen person med mina egenskaper och beteendemönster.

dörr på glänt
En dörr på glänt – inte på äldreboendet men i Düsseldorf.

”Låt dörren stå lite på glänt!” Så säger mamma mycket uppmanande till mig varje gång vi lämnar hennes rum på äldreboendet. Det är då jag blir 15 i mitt inre igen. Jag vet! vill jag irriterat svara eftersom jag nu har hört det så många gånger att jag både minns och har förstått. Hon behöver inte säga det varje gång! Men nu är jag ju inte 15 längre så jag svarar lugnt och fint: Javisst!

Ibland kommer jag på mig med att använda ord och uttryck som mamma har använt flitigt genom livet. Det är just de där uttrycken som jag aldrig skulle anamma. Men de slinker med i samtalen ibland. Det är som om det går en osynlig kommunikationstråd mellan oss och den för med sig ord och fraser och liksom skjutsar in dem i min hjärna. Sen trillar de alltså – och till min stora förvåning – ur min mun lite då och då.

familjeskylt
We are family – arv och miljö formar oss.

Som ung kunde jag även tycka att föräldrarna hade ett onödigt stort behov av att ha kontroll över saker och ting. Pft! Sådan skulle jag aldrig bli! Ibland kallar min make mig dock för Ove. Ni vet han från Fredrik Backmans roman En man som heter Ove. Han som vill ha, ja just det, kontroll över allting. Det kan handla om hur tvätten ska sorteras, att böckerna ska organiseras på ett visst sätt i hyllorna (alfabetiskt ordning, naturligtvis), hur kuddarna ska puffas i soffan, att bilen står ordentligt inom p-rutans markeringar och liknande oerhört viktiga detaljer. Lite ordning och reda måste vi faktiskt ha. På mitt sätt.

Arv och miljö
Och fotointresset har jag ”ärvt” av pappa. Foto: Maken

Men medan mina föräldrar, i mina ögon, hade ordning på allt, så har inte jag det. Förråden på vinden är en katastrofal röra. Klädkammaren är överbelamrad och ibland trillar saker ner från hyllorna. Då går jag bara därifrån. På jobbet har jag en vagn jag skjutsar runt material i (lärare gör så) och den är närmast att likna vid en soptunna eftersom jag fyller på, men aldrig rensar. Nu har vagnens hjul börjat gnissla högljutt eftersom den blivit så tung.

Mitt 15-åriga jag trotsar fortfarande vissa föräldramönster, men släpper igenom andra. Det kanske inte är så dumt att ha dörren lite på glänt i alla fall?

 

8 reaktioner på ”Arv och miljö – och så lite Ove

  1. Jag kan också komma på mig med att göra som min mamma – och varje gång blir jag lika förskräckt! Sån skulle jag ju inte bli. Å andra sidan hävdar min mamma att jag är mer lik min moster, vilket inte heller känns så särdeles bra 😉
    Nåja, någonstans är vi nog våra egna men visst spelar både arv och miljö in när det gäller vilka vi faktiskt utvecklas till!

    Gillad av 1 person

  2. Medieskugga

    Jodu, här fanns det igenkänning 🙂
    Jag får jobba hårt med mig själv att inte få mina föräldrars små egenheter som jag irriterar mig på. Men jag inser att det är väldigt svårt att stå emot, det liksom bara blir så till mitt stora förtret. I ärlighetens namn väger väl deras goda sidor över, troligen också hos dina föräldrar.

    Gillad av 1 person

    1. Visst är det så att det goda överväger, absolut. Men det är lustigt hur det som man som ung tyckte var ”störande” fortfarande är det. Men det är väl den eviga tonåringen som bor inom en som gör sig hörd. Och så upptäcker man att man själv … oj, då blir det knepigt.

      Gillad av 1 person

  3. Jo då, det känns igen! Har väl fått några goda sidor också och de man inte ville ha är kanske lättare att hantera än andra negativa sidor som man har. De man fick från föräldrarna ser man ju liksom utifrån, hos dem, medan annat kanske är för nära…. Tänkte på ensak till: i samma ögonblick som någon tänker att ”usch, det ville jag inte ha från mina föräldrar” tänker man då också ”hjälp, vad har jag fört vidare till mina barn!?”? Jag vet inte för jag har inga barn, men det bör väl fungera på båda hållen….tyvärr kanske….. 😉

    Gillad av 1 person

    1. Japp, det fungerar åt båda hållen. Det finns absolut ögonblick då jag med en slags skräckblandad förtjusning undrar – eller inser – vad jag har fört vidare till mina egna barn. Och helt säkert tänker de samma sak om vissa av mina och sin pappas ”egenheter” eller karaktärsdrag, d v s ”så ska jag aldrig göra/bli”. Det hör nog till det som kallas livet. Och visst är det som du skriver att man även har tagit över en del mer eftersträvansvärda sidor från sina föräldrar.

      Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s